Det kan svänga fort i en idrottares liv. I tisdags morse var Motala AIF:s Johanna Eriksson på väg till tåget för att åka och springa ett 5000-meters lopp.
– Då ringde min tränare och sa att jag inte fick springa för att jag skulle spinga 10 000 meter på Finnkampen, berättar Eriksson när vi når henne efter att hon gjort just det.
Och som hon sprang när hon nu fick chansen att göra Finnkampsdebut på Stockholm stadion. Den personliga rekordnoteringen hon satte när hon vann SM-brons i fjol förbättrade hon nu med 15 sekunder och sprang i mål på 34.42. Dessutom slutade hon trea i loppet och slog dessutom två av de tre finskorna och bidrog i allra högsta grad till att Sverige kunde vinna grenen med 13–9.
Vilket var bättre än vad papperskampen antydde.
Själv menade Maif-löperskan att det kunde ha gått ännu fortare om hon fått styra loppet efter eget huvud.
För efter att Hanna Lindholm och Johanna Peiponen gått loss hamnade Eriksson längst fram i gruppen bakom dem. Bakom sig hade hon finskan Laura Manninen och den tredje svenskan i loppet, Cecilia Norrbom.
Och de svenska ledarna sa åt henne att bromsa tempot.
– Första gången jag var uppe och drog sa de åt mig att hålla igen lite så att Cecilia inte skulle tappa. Men då sprang ju finskan om mig och bromsade ännu mer. Så då trampade jag på henne så hon blev sur. Så då bestämde jag mig för att köra, jag såg ju att Cecilia hade släppt. Jag var så pigg i slutet.
Fyra dagars uppladdning och du lyckas vara i ditt livs form till Finnkampsdebuten. Hur förklarar du det?– Jag har ju tränat så mycket i sommar och så lättade vi på det den här veckan och det har gett effekt. Tanken är att jag ska behålla den här formen över SM, säger Eriksson som när vi pratas vid är ute och joggar ner efter loppet.
Samtidigt som hon försöker smälta intrycken av att ha gjort Finnkampsdebut.
Hur var det?– Det var jättehäftigt. Det var ju världens tryck inne på arenan. Jag har aldrig sprungit med så mycket publik som skriker och det sporrade ju en. Sen var det ju perfekt väder också. Blåste ingenting, kanske lite varmt men det kan man leva med, säger hon.
För två år sedan tog hon karriärens första SM-guld, 36 år gammal. Då i veteranklass i terränglöpning. Då menade hon att det inte var för sent att plocka medaljer i elitklassen. Två år senare så har hon nu tagit både SM-medalj och gjort Finnkampsdebut.
– Man ska aldrig ge upp. Man kan bli rätt bra även om man tycker att man börjar bli gammal, säger Eriksson och skrattar.