Efter några vädermässigt turbulenta dagar var det en skön tisdag i Manchester.
En vårdag rätt lätt att tycka om.
I kväll spelar Linköpings FC kvartsfinal i Champions league mot Manchester City.
Det är stort.
För Kosovare Asllani är det större än så.
– Klart att matchen funnits i tankarna ganska länge. Så hade det varit oavsett motstånd. Nu blir det kanske ännu lite mer speciellt när jag spelat här tidigare och har många kompisar kvar i laget. Men alla stora matcher är speciella, säger hon.
2017 var hennes hittills bästa år i karriären med dubbla ligaguld och prestigefyllda utmärkelsen som Sveriges bästa spelare. Men det handlade också mycket om att stå upp mot fotbollens makthavare. Eller stenåldersmänniskorna i Fifa och Uefa, som Asllani själv brukar uttrycka det.
Vi slog oss ned och tog ett snack om det – men också bland annat om det världsomfattande metoo-uppror som knappast lämnat någon oberörd under hösten och vintern.
Kosovare Asllani hymlar inte med om att hon upplevt det också i fotbollsvärlden.
– Det måste upp till ytan och det är bra att så många tar striden. Jag vet en del som har hänt i Sverige, men det jag har varit med om är mer utomlands. När man var ung tänkte man inte lika mycket på det. Man valde att skratta bort det eller låtsas som att man inte hörde. Det är naturligtvis för jävligt när sexistiska kommentarer nästan blir som en vardag. Det är otroligt sorgligt. Jag tror att många tänker att man borde ha tagit upp det tidigare.
Vad kan fotbollen göra?
– Framförallt utbilda spelare. Göra klart för alla unga tjejer vad som är rätt och fel, så att alla vet vad man inte ska acceptera.
28-åringen från Vimmerby – som nu är inne på tredje sejouren i Linköping – har för vana att säga vad hon tycker och tänker. Inte minst när det handlar om damfotbollens villkor och de ojämlika förutsättningarna.
– Jag borde kanske inte ta den striden igen, men det är svårt att låta bli. Det är Uefa och Fifa som ska ta ansvar och leda vägen för att damfotbollen ska ta nästa steg, men de gör ingenting. Det är uselt. Det de gör är bara att hålla oss tillbaka. Jag blir förbannad bara jag tänker på det.
– Det har ändå hänt något med fler damlag som får stöttning från sina herrlag. Men det är inte så att det kommer in externa finansiärer som vill pumpa in pengar. Det vore intressant med någon shejk eller rysk oligark hos oss också.
Hon skrattar och skakar på huvudet.
– Om inte vi kan påverka kommer ingen någonsin att kunna påverka. Många toppspelare i de stora klubbarna är nöjda och tycker att det gått framåt, många orkar inte ta striden eller tycker att de redan gjort det tillräckligt. Men om inte vi gör något kommer det alltid att se ut så här. Det tar ju tid. Vi kämpar inte bara för oss själva utan kanske ännu mer för nästa generation.
De vitt skilda förutsättningarna blir också extra tydliga när du pratar om där Asllani varit (Paris SG och Manchester City) och är nu (Linköping).
– Tar du City är det en fantastisk klubb på sättet den satsar på både damerna och herrarna. Det är en förebild. Klart att det blir tufft för oss när andra klubbar har pengar för att få in världsspelare här och där. Det kan inte vi göra. Här blir det mer av ”det här är vad vi har och det ska räcka till det här”.
Säg så här då: kan man vinna Champions league med den satsning som görs i Linköping?
– Man vill tro att det är realistiskt, för allting kan hända. Men det borde inte gå. Verkligen inte. Sedan kan vi alltid skrälla, men i längden behöver man få in mycket starkare ekonomiska resurser för att det ska finnas en chans att vinna en så stor turnering.
Ni kanske såg när hon från Globens scen i höstas tog emot Diamantbollen och höll ett tacktal som mycket handlade om att inspirera unga tjejer och om att vara en förebild.
Det märks att hon tar den sistnämnda rollen på allra största allvar.
– Det har blivit viktigare och viktigare för mig. Oavsett svensk eller utländsk bakgrund finns det dem som har mig som förebild och det gör att jag har ett ännu större ansvar. Jag försöker att tänka på det i allt jag gör. Jag har också fått höra att tjejer inte ska spela fotboll, men drömmarna är alltid större än tvivlarna.
– Alla vet att jag inte har haft den spikraka vägen, men jag är jävligt glad över var jag är och har så mycket erfarenhet med mig. Jag hade inte velat ha någonting ogjort.
Du känner dig mer accepterad nu?
– Ja, herregud. Jag känner att jag har nått den statusen att jag inte blir ifrågasatt hela tiden. Om det beror på mitt spelsätt, tidigare ledare i landslaget eller andra saker…det vet jag inte.
Har du någon gång själv verkligen tvivlat på din karriär?
– Det har jag. Värst var det sista hösten i PSG innan jag gick till Manchester. Det hade gått i ett och då var det ”fy fan, vad tråkigt det är att spela fotboll”. Då kände jag att jag lika gärna kunde ha slutat. Men ibland behövs det bara ett brejk, rensa undan allt för att komma tillbaka starkare.
– Så här i efterhand inser jag att jag var på väg att gå in i väggen och då är ingenting roligt längre.
Spelar du fotboll om fem år?
– Jag vet inte. Det är ett gränsfall.
Börjar du se slutet?
– Jag vill inte tänka på det. (skratt) Jag är 28, så jag borde ha min bästa tid här och nu. Jag försöker bara njuta så mycket jag kan.
Förresten: hur går det i kväll?
– Det är Champions league och vi möter ett riktigt bra lag på bortaplan. Jag skulle säga helst vinst eller kryss, men en uddamålsförlust skulle inte vara hela världen. Sen spelar vi hemma, dessutom på konstgräs och det talar för oss.