I februari 2018 fick Emelie Brandt beskedet att hon bara 19 år gammal hade spelat sin sista fotbollsmatch.
Knät som hon vridit till i en match, för sitt IFK Kalmar, under höstsäsongen var så illa skadat så att läkarna menade att hennes karriär var slut.
En tuff smäll för Brandt speciellt som IFK Kalmar tagit steget upp och hennes stora mål att få spela i allsvenskan bara var några månader bort. Det skulle dock visa sig att beskedet hon fått inte stämde.
– Det gick ett bra tag där jag inte trodde jag skulle kunna spela igen. Jag hade ju ont också. Så det gick nästan ett år efter att jag skadat mig innan jag tog kontakt med en knäspecialist i Kungsbacka, Mats Brittberg, säger Emelie Brandt.
Till Brittberg vände hon sig för att få en andra bedömning. Lite i förhoppningen om att de övriga läkarna ansett att hennes skador var allvarligare än de verkligen var.
Efter att han granskat hennes röntgenbilder och själv undersökt henne så gav henne beskedet att det de sagt stämde.
Med ett undantag. Han menade att hon visst kunde fortsätta spela.
– Han sa: "Jag ser de skador som alla andra ser. Men knät är redan förstört. Så om du ska kunna spela eller inte handlar bara om din egen smärtupplevelse när du gör det.", berättar Brandt.
Hon fick också veta att smärtorna förr eller senare kommer tvinga henne till operation. Men i nuläget har hon inga funderingar på det.
– Det lär märkas när jag måste göra det. Det är ju brosket i knät som är krossat och det läker ju inte. Så det är ju en transplantation det handlar om. De måste plocka brosk någon annanstans och sätta in och rehabiliteringen efter det är jättelång, säger Brandt.
Så istället för att låta sig opereras så återvände hon till Kalmar. Snörade på sig fotbollsskorna, förträngde smärtan och såg till att infria sitt stora mål. Spel i allsvenskan.
– Jag kände att eftersom knät är relativt bra och det inte kunde bli mycket värre så kör jag. Så jag spelade några matcher med Kalmar i allsvenskan förra hösten. Så nu har jag spelat på den högsta nivån i Sverige och det känns bra att ha gjort det.
När det målet var uppnått så började hon fundera över vilken väg hon skulle välja härnäst.
– Man har ju fått ett annat perspektiv på livet av det här. Så när jag fick den här chansen så hoppade jag på den och hamnade här, säger Brandt och syftar då på Saint Augustine i Florida.
Där kombinerar hon sedan i januari studier med collegefotboll på Flagler College.
Vilken nivå håller den amerikanska collegeligan?
– Det är lite annorlunda. Det finns ju många olika serier. Men man kan inte gå eller åka ner. Utan vilken serie du hamnar i beror på hur stor skolan är. Vi spelar i division 2 och jämfört med det jag kommer ifrån så är det ju en nedtrappning. Högsta ligan däremot håller ju hög klass, säger Brandt.
Hon fortsätter:
– Sen är det ju en väldig skillnad spelmässigt. Det är mycket mer atletiskt här. Man ska vara snabb och kunna springa mycket. Det är inte så mycket spel. Man bara köttar och kämpar. Man ska ha de där troféerna. Hur man tar dem spelar inte så stor roll, säger hon och skrattar.
Framtiden då? Ja, när vi kommer in på den och Emelie får frågan hur länge hon tänkt sig att vara kvar i USA blir det tyst i luren i någon sekund. Sen svarar hon.
– Jag tar det verkligen termin till termin. Jag vill ju bli läkare sen så just nu läser jag alla möjliga kurser och jag har ju fyra år här egentligen. Men jag har svårt att se mig stanna kvar så länge.
Att hon inte tror sig bli kvar så länge förklarar hon inte på något vis betyder att hon inte trivs.
– Det är ju så mycket som är nytt. Både när det gäller kultur och språk. Man lär sig så mycket av varandra så jag har redan vuxit väldigt mycket som människa av det här. Flytten till Kalmar från Vadstena var ju några mil, men det här är något helt annat, säger hon och skrattar igen.
Ja, det har hänt en hel del sen Emelie spelade sin sista match på Kungsvalla. Och hur länge hon kommer kunna fortsätta vara med och jaga de där troféerna vet hon inte riktigt.
– Knät går ju upp och ned i perioder. Jag känner ju av det hela tiden men nu är jag ju så van med att det gör ont. En dag kommer jag ju vara tvungen att operera det. Men just nu är jag bara tacksam för att jag har fått en andra chans. Så jag tänker som så att så länge det funkar så är det bara att köra på och njuta av det, säger hon.