På Vifolkavallens konstgräs ligger en ånga över planen denna varma dag i juli. En kille springer runt planen på löparbanorna som sommarträning, men annars är det öde då semestertiderna precis dragit igång. På en bänk utanför Mjölby AI:s klubbstuga möter jag bröderna Ingesson. De är lika – men ändå så olika. Den yngste brodern, David, 19, är försiktig och tar inte så mycket plats. Den äldre brodern, Martin, 24, är utåtriktad och pratglad.
– Det är som vanligt. Han bara maler på. Men det är skönt för då slipper jag, säger David och skrattar.
– Jag har alltid varit sådan, fyller Martin i och ler.
Tillsammans har bröderna levt ett liv som kantats av fotbollslycka då pappa Klas Ingesson haft framgångar både som spelare och tränare. Men 2009 kom smällen som förändrade livet för hela familjen. Pappa Klas diagnostiserades med myelom, en kronisk blodcancer, vilket gjorde att det blev en ständig kamp mellan bra och dåliga dagar.
– Vi försökte hålla humöret uppe och det försökte farsan med. Det var inget konstigt med det utan alla ville göra det bästa av situationen. Har man en dålig dag försöker man inte göra den pissdålig utan snarare få den till att bli så bra som möjligt, förklarar Martin.
Ett tungt minne som Martin lyfter fram är när Klas började bli allt sämre. Vid tillfället tränade pappan allsvenska Elfsborg och hade kommit hem från en bortamatch. Ett hotellrum var bokat i Borås, men när han kom hem på natten ville han prompt sova över hos sin son. Problemet var bara att Martin bodde högst upp i en lägenhet utan någon hiss.
– Det var bäddat för att det skulle bli jobbigt och jag hörde att han var sjuk då han lät förkyld och hostade lite. Men han hade bestämt sig. Jag sa att det inte var någon bra idé eftersom han skulle behöva ta sig upp för trapporna. Men han tyckte det var skit samma, berättar Martin.
– När jag tog emot honom utanför dörren såg jag på direkten att han var jättedålig. Vi skulle tre trappor upp och det räckte med att vi kommit tre trappsteg så började han flåsa. Det slutade med att jag fick mer eller mindre bära upp honom för trapporna. Det var en jäkligt konstig situation. Det kändes så lustigt att få bära upp sin far eftersom varken jag eller han var speciellt gamla. Det hade varit en annan sak om han hade varit 80 år och jag hade varit 40.
I efterhand har Martin tänkt mycket på den här situationen och förstått att det handlade om att pappa ville vara nära familjen så mycket det gick i slutskedet av livet.
– Han visste vad som var på gång och ville vara nära oss. Det fick kosta vad det kosta ville. Situationen var väldigt lustig, men det var mycket fint i det också, säger Martin och tystnar.
Den 29 oktober 2014 tog Klas sitt sista andetag.
– Man trodde att man kunde vara förberedd på det eftersom han var sjuk under en längre tid. Men den här sjukdomen är ju så att den drar med sig folket som är nära också och inte bara den som är drabbad, säger Martin.
Ganska tätt inpå Klas död flyttade den yngre brodern David till Husqvarna för att spela fotboll. Fotbollsmässigt kanske ett bra beslut – men med tanke på omständigheterna blev det tyngre än vad han hade räknat med.
– Fotbollen gick helt okej i sig men man blev ensam på nätterna och då kom spökena fram. Jag höll borta allting på dagtid och då var man stark. . . trodde man. Men sedan kom man hem igen på kvällen och då kom allting tillbaka. Att bearbeta allting på kvällarna resulterade i att jag inte kunde sova. Det blev lite dumt. Självklart ångrar jag inte att jag flyttade, men jag borde ha pratat mer, säger han.
Snart fem år efter pappans bortgång är sorgen något som de bär med sig varje dag.
– Man har lättare för det nu på ett sätt samtidigt som man påminns om det varenda dag. Sedan är vissa dagar värre än andra och så kommer det vara hela livet. Omkring de datumen han gick bort är det väldigt jobbigt för mig. Då vill jag vara för mig själv och pratar helst inte med någon. Sedan har man lärt sig att leva med det, säger David och fortsätter:
– Man måste våga ta tag i det och gå igenom det. Det har jag lärt mig av tiden när jag bodde själv och bara la allting i ryggsäcken. Till slut blir det en totalkollaps och då blir det inte bra. När tillfällena kommer då man inte mår bra måste man gå igenom det och bearbeta det direkt. Det får kosta tårar.
Storebror Martin nickar medhållande och fyller i:
– Det blir ju så. Det är inget konstigt med det. På något sätt måste man gå vidare för han hade inte velat att man går runt och är ledsen varje dag och mår dåligt.
Efter den tunga tiden som varit för familjen Ingesson har de ändå förenats med varandra. När Mjölby AI visade intresse för båda bröderna bestämde de sig för att ta ett fotbollsår tillsammans efter att ha varit på olika håll i landet. De tyckte även att det var en bra möjlighet att hitta tillbaka i det sociala livet. Hittills har det fungerat bra och division 3-laget ligger inför omstarten tvåa som nykomling i serien. Martin har varit i klubben tidigare – för David är det första gången.
– Jag tycker allting fungerar jättebra här. Vi har "Isak" (Lennart Isacsson), materialaren, som är en ängel. Sedan är det ett jättebra go i gruppen utan några sura miner. Det är högt till tak och man kan skämta med varandra. När vi väl kommer ut på planen är det fullt allvar. Vi har en bra trupp och min målsättning nu är att ta en startplats i laget, säger David som har tuff konkurrens i offensiven med Nils Lindsten och Emil Dagnäs.
Min känsla är att det är många spelare i Mjölby som kanske hamnat lite snett i andra lag lite högre upp, och nu försöker hitta tillbaka till glädjen här. Håller ni med?
– Det stämmer väldigt bra. Det är många här som har ambitioner och vill mycket men har hamnat fel eller haft det jobbigt, som vi också haft det med en sjukdom i familjen som man påminns om hela tiden. Från ingenstans har alla hamnat i en och samma klubb och alla trivs svinbra med varandra. Det är lustigt är det, avslutar Martin och ler.