Efter en, två, tre och nu fyra raka förluster för Maif i inledningen av årets Ettan Norra är frågan ändå befogad.
Vad ska krävas för att Maif ska komma ur den negativa trenden?
Ja, inte vet jag.
Men klart är att förluster sätter ner humöret på alla, spelare, ledare, publik, funktionärer, kanske till och med styrelsemedlemmar. Det är inte kul när en säsong startar i moll.
Vi får också höra envisa rykten om att det gnisslar i leden, att spelare öppet kritiserat varandra efter dispyter om fasta situationer och att spelare är på väg att söka sig till andra klubbar.
Vi har ingen aning om sanningshalten i det, men rykten kommer sällan av sig självt och har väldigt ofta åtminstone ett uns av sanning i sig. Å andra sidan är det alltid så för lag i Maif:s position i näringskedjan att spelare letar sig till andra lag, högre upp.
Hur som helst känns det viktigt i Maif:s läge att inte gripas av panik och ta till drastiska åtgärder. Även om man just nu är ett lag i botten kan det vara helt annat om 10 eller 15 matcher. Att sparka tränare och röra om i de leden är inte rätt väg att gå i det här läget, om ni frågar mig.
Däremot är det lätt att se var Maif:s största problem ligger nu.
I det offensiva spelet.
Tre mål på fem matcher och bara ett (!) avslut på mål mot Dalkurd säger egentligen allt. Släpper man bara in ett mål på bortaplan borde man ha hyggligt god chans att i alla fall få med sig en poäng. Men när måltorkan, eller oförmågan att skapa farliga lägen, är så påtaglig finns inte de förutsättningarna.
Inte just nu i alla fall.