Från början var Micke, som han kallas av de allra flesta, en helt vanlig fotbollsförälder som skjutsade och hämtade från träningar. Någon tanke på att bli tränare fanns inte. Men för fyra år sedan ringde telefonen.
– Efter en träning ringde Marcus Egnell, som delvis hade laget. Han frågade om inte jag kunde tänka mig att ställa upp och hjälpa till, säger han.
Att Micke sa ja kanske inte var så konstigt ändå. Han stora fritidsintresse är fotboll och själv började Micke spela fotboll i Borens IK när han var fyra år och genom åren har han alltid lagt ner mycket tid på sporten oavsett om han var spelare eller som nu tränare.
– Fotboll är ju det roligaste som finns som man kan göra på sin fritid.
Det var flickorna sista år som sjumannaspelare som Micke kom in i laget. Sedan dess har han blivit kvar och när han pratar om tränartiden spricker han upp i ett leende.
– De här åren har varit extremt utvecklande. Tittar jag på mig själv som person har jag fått lära mig hur man hanterar tonåringar på ett annat sätt. Det är annorlunda att träna ett pojklag respektive ett flicklag, jag upplever att tjejerna är mer öppna och pratar om saker som sker utanför fotbollen.
– Man har också lärt sig hur man ska förmedla fotbollskunskap, samtidigt som man vill att så många som möjligt ska spela kvar och tycka att det är roligt. Att hitta rätt nivå, att anpassa efter både individ och grupp.
Det låter nästan som ett motsatsförhållande, hur gör man för att båda anpassa efter en grupp men också individerna?
– Det är svårt men för att kunna anpassa nivån efter individerna behöver man lära känna gruppen. När man lärt känna dem lär man sig ganska snabbt hur man kan jobba med de olika spelarna.
I Borenlaget är de runt 30 spelare och Micke är ensam huvudansvarig, även om han stöttas av ledarna Christian, Therese och Adnan. Att det är många spelare i laget ställer vissa krav på både träningar och matcher.
Hur ska man göra för att alla ska få lika mycket speltid, att alla ska tycka det är roligt med fotboll, hur hanterar man att spelare ligger olika långt fram i utvecklingen? Det är några av de frågor som han brottas med.
– Ibland får man nivåanpassa träningarna. De som är i framkant behöver ibland få en utmaning i att möta varandra. Samtidigt som de som är på väg framåt mår bra av att dra nytta av varandra för att utvecklas. Det här kan man bara göra ett par gånger i månaden. Ibland sätter man in någon som är väldigt bra på exempelvis närkamper med några som är lite mer osäkra, då kanske hon kan peppa igång dem så att de hänger på i samma mönster.
Med så många barn i ett lag kommer ännu fler föräldrar och vårdnadshavare.
– Jag måste säga att det är en väldigt förstående föräldragrupp. Det gör att det är möjligt att ha så här många barn, säger han.
Att Micke tycker att det är värt att vara tränare märks även om han lägger ner mycket tid. Han talar varmt om (tjejernas utveckling) utvecklingen av tjejerna och känslan av att vara en del den utvecklingen. Men även far- och dotterrelationen betyder mycket.
– På det personliga planet är det all tid som jag får med Astrid (Mickes dotter. reds anm), det är guld värt. Hon är oftast med på alla träningar. Sedan glädjen från laget också.