Jag brukar ofta titta på moderklubbar och var spelare kommer ifrån i våra lokala idrottslag. Det säger alltid något, åt det ena eller andra hållet.
I Motala AIF:s trupp mot Åtvidabergs FF i lördags, seger med 3-1, konstaterade jag att tolv av 16 spelare i Maiftruppen hade Motala som uppväxtort. Det är fler än vad det brukar vara. I tvåan brukar det vara lokalt övervägande, medan det i ettan brukar vara hälften lokalt och hälften utifrån i såväl trupp som startelva. Jag brukar säga att det är klart godkänt av orten på den nivån.
Mot ÅFF hade Maif dessutom en Mjölbykille, en från Skänninge och en från Linköping. Bara en spelare, målvakten Edrisa Bojang från Stockholm, kom från utanför länet.
Jag vet att en del applåderar det här. Som tycker att Motalalag ska bestå av Motalaungdomar. Jag minns stoltheten i vissa läger den gången jag i Solfjäderstaden räknade igenom att alla utom en i herrtruppen en match hade Fjädern som moderklubb. Den siste var från Borensberg. Lokalare än så kan man inte bli.
Det är kul på sätt och vis med sådan förankring. Men det är inte fulländat. Jag går ju i gång på sånt som Maifs "världslag" i hockey för några år sedan när spelare kom från åtta länder, tre världsdelar och platser som Island och Australien.
Nu har Maifs fotbollslag på gång in Anders Eriksson, som spelat i Mongoliet, och även Aurelian Petrache, en vänsterytter från rumänska andraligan, ska provspela en vecka. Sånt gör att jag vill gå och se ett lag. Eller vad är det som lockar er? Kommentera gärna.