Vissa saker glömmer man fort, men det finns upplevelser som etsar sig fast för resten av livet. Mitt sportår började med ett magiskt möte med en badmintonhjälte från Mjölby, Ulf Johansson. Hans livsresa via vaktmästarbostaden på Vasaskolan, till ett framgångsrikt äventyr i Mexiko, och till eftertänksamheten som förde honom tillbaka till hembygden, var häftig att få berättad för sig. Sedan var det coolt att se IFK Motalas bandylag gå till SM-kvartsfinal igen, nära uppleva Linköpings VC:s jubel över att bli svenska mästare i volleyboll, och konstatera popsporter som padel och amerikansk fotboll ta plats på den lokala scenen.
Men det är europeisk fotboll som är grejen för mig 2019. Jag tänker då på Motala AIF:s dramatiska stolpe in-höst som tog laget till ettan.
Jag har ofta berättat om Maifs fantastiska väg till ettan 1995, när Åtvidaberg 1-0-besegrades i Grebo under kommunalstrejktider i seriens slutskede och Maif sedan i kallt höst-vinterväder först kunde slå Norrby med ett mål, 4-3 totalt efter mål av Peter Eriksson och Mattias Gustavsson på Ryavallen i Borås och sedan med bortamål 3-3-besegra IFK Trelleborg efter två mål i Skånesnö av Patrik Svensson och ett toffelmål i slutminuterna hemma av Krister Stenson. Det var då vi fick ut Maifspelarna nakna i bara handdukar för en lagbild som blev julkort och som finns sparad för eftervärlden, med ledarikoner som tränaren Anders B Johansson och Thomas "Timpas" Andersson.
Det finns många likheter med 1995 i det som Maif gjorde under tränaren Christer Persson i år. När man backar bandet steg för steg är det helt osannolikt att det kunde sluta i avancemang. Till söderettan också, vilket är bättre för ekonomin.
Ni minns säkert alla kapitel. Maif kunde spelats bort redan före näst sista omgången borta mot AFK Linköping. Men fick resultaten med sig. Sedan kunde AFK, med heroiskt spelande Motalagrabbar i Adam Larsson och Mattias Jansson, spelat bort Maif, men Ibrahim Koroma slog bort på mållinjen när det nästan blev 2-2.
Sedan hade Maif ändå inte avgörandet i egna händer i sista omgången, men tog kvalplatsen på ett måls bättre målskillnad före Assyriska efter seger mot Aspudden-Tellus. Där hade Assyriska enligt uppgift fått fel information från Motala och gick inte för ytterligare mål, vilket räddade Maif.
I kvalet började flytet när Maif enligt spelordningen fick stå över första rundan, möta Karlberg borta och slippa åka till Ytterhogdal. Straffavgörande såg också till att Maif fick inleda mot Karlberg och avsluta mot Ytterhogdal. Där gick allt rätt, 2-1 mot Karlberg efter lagkapten Simon Karlssons enda mål för säsongen och 2-0 mot brittiska Ytterhogdal efter hörna direkt i mål av Valon Silka.
Det blev 1-4-förlust mot Sollentuna i slutrundan, men Maif blev bästa förlorare på ett måls marginal tack vare Ahmed Qasems mål hemma. Ett mål bättre än Berga gav Maif friplats efter att Karlstads två division 1-lag i sammanträdesrummen blivit ett. Triumfen i kavaj var ett faktum. Då blev det sedan heller inte norrettan med dyra resor, utan söderserien efter att "rätt" lag åkt ur superettan.
Maif gjorde som lag och individuellt massor av bra saker hela hösten, och behöver inte be om ursäkt för division 1-platsen. Men att den innehöll så kolossalt mycket medstuds är det som gör att jag aldrig kommer att glömma det här kvalet.