– Här har man tagit många morgon- och kvällsdopp när det är helt spegelblankt. Då tar man med sig barnen ner och hoppar i.
David Leinar nickar ner mot vattnet som ligger ett inkast bort från familjens hus i Öjersjö en dryg mil norr om Göteborg.
Hopptornet ute på klippan liknar ett som han dök från som barn och hela vyn påminner starkt om en välbekant plats för alla som är uppväxta i Motala.
– När vi bestämt oss för att flytta ut från centrala Göteborg så tittade först på ett hus en bit härifrån. Av en slump så åkte vi runt och tittade lite och så hamnade vi här. När vi klev ner här så sa vi till varandra att det är ju som Råssnäs. Så nu har vi bott här i ett år och vi trivs jättebra. Det känns som man hittat hem.
Sex år har gått sedan han avslutade sin fotbollskarriär i Örgryte och det är för att prata om minnena från den och vad som hänt sedan dess som vi nu tar en promenad längs vattnet.
Ett promenad som kommer ta oss från frisparkskanoner på Idrottsparken i Motala, via en inglasad lugg i Ljungskile, fullsatta läktare på Nya Ullevi, upp till Göteborgs takåsar där det stora fokuset ligger i dag.
Vi börjar med frisparkarna och hans ruggiga tillslag som i Motala gav honom smeknamnet Super-Mac. Ett tillslag som fick motståndare att se oroliga ut när de skulle ta plats i muren och som en gång i Östgöta innefotboll cup fick en boll att spricka.
Och Leinar menar att han njöt av ryktet om hans fruktade skott.
– Det blev ju en rolig grej. När det blev ett frisparksläge så hörde man att det susade lite på läktarna. Självförtroendet ökade ju bara av att höra det. Man kände att de förväntade sig något. Sen gjorde jag väl lite för få frisparksmål egentligen. Men några riktigt snygga blev det, säger han med ett belåtet leende.
Hur det går i moderklubben som han lämnade inför säsongen 2004 följer han med hjälp av SVT.s texttv-app där han kollar tabellen och resultaten efter varje omgång.
– Det är klart att jag kollar hur det går. Sen har jag inte stenkoll. Men jag pratar med pappa och Daniel om det. De har lite bättre koll på spelare och hur det ser ut.
Tror du att Maif någon gång blir ett superetta-lag igen?
– Jag hoppas ju det. Men det blir tuffare och tuffare för de små klubbarna. Nu är det ju några av mina gamla lagkamrater som blivit involverade i klubben och det tror jag mycket på. Att ta in folk som varit med och förr och kan lite det tror jag är en bra väg att gå ihop med att hitta en långsiktig plan, säger han och tar en kort paus när en isande vindpust viner in över sjön.
Fortsätter sen:
– Sen har jag alltid eftersträvat att Motalafotbollen ska hjälpas åt och göra det tillsammans. Att man ser Maif som ett representationslag för staden istället för att Maif blir det svarta fåret som tar alla talangerna. Jag satt och tittade på klassiska Östgöta innefotboll cup för några år sedan och hörde Motalapubliken jubla för att Hjulsbro gjorde mål på Maif. Sånt kan reta mig till vansinne. Jantelagen att ett lag inte får vara bättre och att man inte kan hjälpas åt så att de bästa spelar i det bästa laget. Den mentaliteten tror jag har bromsat på flera sätt.
Huruvida Motala AIF återigen kommer att spela i superettan står skrivet i stjärnorna. Klart däremot är att det var just för spel där som Leinar gick till Ljungskile 2004.
Och gjorde han avtryck med sina frisparkskanoner in Maif så tog han pannan till hjälp för att för alltid skriva in sig i Ljungkiles historieböcker när han nickade in segermålet mot Landskrona nästan på dagen 13 år innan vi träffas.
Det målet tog Ljungkile tillbaka upp i allsvenskan tio år efter att de senast varit där och gav Leinar en något kortare frisyr.
– Min lugg sitter fortfarande inramad i deras klubblokal som ett minne av det målet. Det är lite häftigt ändå.
Det är väl sådant som skulle kunna utgöra höjdpunkten i en karriär. Men när jag frågar David hur han ser på det så menar han att det är svårt att plocka fram en given etta. För det konkurrerar bland annat med ett antal matcher han spelade under de fem år han var i Örgryte.
– 2009 var jag på plan och invigde Gamla Ullevi inför fullsatta läktare mot Gais. Veckan efter invigde vi Swedbank arena i Malmö inför 26 000 åskådare och några år senare spelade vi invigningsmatchen på Tele2-arena mot Hammarby inför 33 000. De publikmatcherna är ju något visst och det är de man kommer ihåg. Sen gjorde jag några juniorlandskamper också och det var ju häftigt att få dra på sig den tröjan. Då spelade jag förresten ihop med Christer Persson som tränar Maif nu.
2014 klev han av fotbollsplanen för sista gången. Snörade av sig skorna och drog Örgrytetröjan över huvudet för sista gången och klev ut till ett annat liv.
– Samtidigt som jag avslutade på topp, jag kände mig väldigt pigg i kroppen sista säsongen och gjorde många bra matcher, så kände jag att nu är jag färdig med det här. Nu kan jag satsa på familjen och företaget istället, säger han.
Företaget är just det som för oss upp till Göteborgs takåsar. För när fotbollskarriären led mot sitt slut så slog han in på en ny karriär ihop med sambon Josefine. Den som egenföretagare i takbranschen där de driver företaget som passande nog fått namnet Leinar på taket. Att familjen då valde att stanna i Göteborg var ingen slump.
– Flytta hem var aldrig aktuellt. Jag jobbade ju tre år på Örgrytes marknadsavdelning och där har man fått väldigt mycket kontakter med Göteborgs näringsliv. De har ändå 500 samarbetspartners. Så jag känner folk överallt och det har hjälpt oss en del. I starten framför allt, säger han.
Vi går några meter under tystnad innan han fortsätter:
– Men det var tufft första tiden med sena kvällar och mycket jobb. Och Adrian var precis nyfödd. Så här i efter hand vet jag inte hur vi tänkte när vi hoppade på det. Men nu är jag jätteglad att vi var så härligt naiva för skulle vi göra det igen med det vi vet nu så skulle jag nog inte våga.
Är det några likheter på fotbollspelaren Leinar och affärsmannen Leinar?
– Karriär som karriär det är ändå på samma sätt. Du måste lägga ner tid och energi för att lyckas. Det räcker inte med talang för att komma hela vägen. Hur många talanger har man inte sett som man utifrån tänkt att de har allt för att gå hela vägen. Men sen händer ingenting.