Dryga kvarten spelad och underläge med 0-2 och en man utvisad. Motala AIF startade yrvaket på Vapenvallen, halkade omkring på det blöta underlaget och glömde hålla koll på Assyriskas omtalade stjärna Simon Karlsson Adjej. Nedtryckt och utspelat och ovårdat spelat, särskilt Alem Nezirovic och hans tanklösa flygande stämpling som renderade rött kort direkt.
Jag måste erkänna att jag då på Huskvarnas vackra höjder satt och filade på årets hårdaste sågning av Maif. Rubriken var satt och jag bara väntade på att det skulle rinna iväg till en sådär 0-5, så som det kan göra i bandy. Läge för årets bottennapp.
Men, min nedgörning av Maif fastnade någonstans bland smulorna i tangentbordet. På något vis lyckades laget stoppa blödningen och göra spänning av det hela.
Någonstans när det fortfarande såg helt kört ut kom gruppdynamikutbildaren Per Gullbrand, på plats på bortaarenan, och knackade på vid min presshytt. Trots 0-2 var han lika genompositiv som alltid.
"Det är inte kört, det är inte kört, är det något lag som kan resa sig från 0-2 med tio man så är det Maif", viskade Gullbrand.
Och vad hände? Jo, Markus Uppling skickade in 1-2-bollen och så skapade de tio männen trots allt en del lyftningar och lite spel till 2-2-chanser. Ni må tro att jag tänkte på Gullbrand hela tiden när jag såg vad som kunde hänt. Det var inte långt borta, det "miraklet".
Maif saknar uppenbart rutin, storlek och målskyttar. Det finns klara svagheter. Men, det finns en karaktär som visades i Huskvarna. En attityd att aldrig ge upp gör att det ändå är för tidigt att helt räkna ut Motalalaget. Hoppet lever, trots allt.