LÄS MER: Här är LFC:s sköna guldresa
LÄS MER: Kritiken i guldjublet: "Horribelt"
LÄS MER: Bergsten: "Ännu större prestation"
Jo.
Det är svårt att säga något annat.
– Nu är det mer av lättnadskänsla än av bubblande glädje. Det här betyder så fruktansvärt mycket för mig. Jag ville verkligen inte missa den här chansen. Inte för någonting, säger han innan han på sedvanligt sätt kastas in i duschen av segerrusiga spelare.
Guldtränaren Martin Sjögren försvann till Norge, tunga spelare som Pernille Harder, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson har under senaste året flyttat utomlands – men ändå jublas det nu över ett SM-guld i Linköping.
Igen.
– Det är svårt att förklara, men det är nåt som sitter i väggarna. Det finns en känsla att man kan vinna och alla som kommer hit köper konceptet. Oavsett var de kommer i från, säger Kim Björkegren.
Det blir inte lätt att toppa det här.
– Mitt i allt det här har jag ibland känt att ”fasen, vad kul nästa år ska bli”. I år har det varit så mycket, hela tiden en jakt på nästa vecka, spelare in och spelare ut. Många har tagit stora steg, nästa säsong kan det vara ännu fler som exploderar. Det kan göra oss ännu bättre.
Han hymlar om inte att allsvenska debutsäsongen på många sätt varit tuff.
– Sportsligt har det varit ungefär vad jag hade förväntat mig. Sen har det varit mycket annat att sätta sig in i och vara en del av. Det har nog varit det tuffaste och tagit mycket tid. När jag kommer hem kan jag ha tre matcher igång samtidigt. I våras kände jag mig sliten om jag ska vara ärlig. Hösten har rullat på bättre.
Någon skillnad på att träna damer eller herrar?
– Om jag generaliserar grovt tror jag att det är svårare att vara ledare på damsidan. Du måste kanske vara lite mer verbalt skicklig. Du kan inte hota, du måste förklara. I ett herrlag kan du gå tuffare fram och skrika mer. Är du en duktig tränare på högsta damnivå klarar du av att träna ett herrlag också.
Han ler och berättar om karriärbeslutet som förändrade hans liv.
– I början försökte jag att vara auktoritär och spela på den machokultur som framför allt finns i herrfotbollen. Jag var ung och trodde att det var ett sätt att hävda sig. Nu har jag gjort en resa som landat i det motsatta.
Något speciellt som hände?
– Nej, jag tror att det var mer på det personliga planet. Jag kom till en återvändsgränd, kände att jag ville förändra mig och ta tag i saker och ting. Vad vill jag jobba med? Vad vill jag ha ut av mitt liv? Det måste vara sju–åtta år sedan nu.
Hur viktig är fotbollen?
– Den är ju allt. Jag bygger mitt liv kring den. Jag har en målbild som är utanför Sveriges gränser, att få jobba i större ligor utomlands. Det är inget att hymla med. Men jag har inte bråttom iväg.
Vad är det som driver dig?
– Jag älskar att vinna. Det är det viktigaste. Många tränare pratar mer om prestation, men jag har aldrig riktigt fattat det där. Vad är det värt om inte resultaten är bra? Så länge du jobbar i en elitmiljö har jag ingen förståelse för det. Jag hade en period när jag inte ens var nöjd när vi vann. Du måste unna dig själv att vara glad också. Det får inte bli destruktivt bara för att du vill vara analytisk och ha en hög kravbild.
Hur bra är du på att koppla bort fotbollen?
– Det är nog min sämsta egenskap. Jag vaknar lite för tidigt och somnar lite för sent.
När är det som bäst?
– Alla som hållit på med idrott vet vilken magisk känsla det är efter en seger. Du känner dig som en kung. Det är den kicken du vill åt. Men för mig är också välmåendet viktigt. Alla som är här är glada att vara här. På en vanlig arbetsplats är det många som är sjuka, kommer för sent eller inte mår så bra.
35-åringen är född och uppväxt i Linköping och inledde tränarkarriären i Karle. Nu kom han närmast från västkusten där han innan en dryg halv säsong i Hovås damlag även tränade Gauthiods herrar i division 2.
– Linköping har sin charm, men jag är en storstadsmänniska. På det sättet kan jag sakna Stockholm och Göteborg. Här har jag blivit en offentlig person. Så hade det inte varit om jag exempelvis tränat Djurgården och bott i Stockholm.
– För mig är det rofyllt att vara i en stor stad. Många åker ut till landet för att det är skönt och avkopplande och för att de får vara sig själva. För mig är det samma sak att vara i exempelvis New York. Där det inte finns någon som vet vem jag är.
SM-guldet är klart, men ytterligare en dryg månad återstår av säsongen. Allsvenskan ska spelas färdigt och snart är det åttondelsfinal i Champions league. Sen väntar efterlängtad semester.
– Det blir Thailand i en månad. Hela december. Jag ska hyra ett hus och tänka på annat. Jag känner mig själv och vet att jag kommer att vara rastlös efter tre dagar, men. . . jo, jag ska försöka att koppla av.
Det kanske kan behövas.
– Jag tror det.