Sju grabbar på ett porträtt på en vägg. Längst ut till vänster i den bakre raden står en blond liten kille och ler mot fotografen.
Drygt 60 år senare tar Kurt Löfgren med mig in på det som under 20 år varit hans kontor på Motala AIF:s kansli. Tittar på bilden och ler lika stort som han gjorde då innan han säger:
– Det var så där det började. Där har du Duvedals IF. Det var vårt lag i kvartersfotbollen. Det var den tidens ungdomsfotboll, säger Kurt och pekar mot barndomskamraterna som precis som han själv växte upp i Duvedalsområdet.
Där lirade de sina matcher på Sandkullen, ovanför Platensgymnasiet, och Oxbetet några gator längre ner mot motståndare från andra delar av Motala.
– Matcherna gjorde man upp i skolan och många av den andra raggade ihop sina lag där. Vi hade ju dressar och eget klubbrum i en källare. Fint som fan var det. Vi tyckte det var jätteproffsigt. De andra lagen hade någon gemensam färg på tröjorna som skulle visa att de hörde ihop, säger Kurt.
Vi fastnar en lång stund i bilden. Kurt berättar och jag lyssnar. Om liret och glädjen med att spela med polarna i kvarteret.
Efter en stund så flyttar vi dock fokuset till den andra bilden från hans ungdomsår som pryder väggen. Och nu hoppar vi fram några år i tiden. Tar oss in på 1960-talet och då har Kurt fått på sig den klubbdress som legat närmat hans hjärta genom hela livet. Motala AIF:s.
– Det var Maif som gällde från början. Det där är Maif-juniorerna -63 tror jag. Vi hade ett ännu bättre lag några år senare. Då slog vi ut Djurgården i riksmästerskapen för juniorer och fick möta Degerfors på Stora Valla. Det slutade med att Thomas Nordahl, som spelade i Degerfors då, snubblade in 2–1 så de vann. Men vi var faktiskt ett av de bästa lagen i landet då. I Östergötland var vi helt överlägsna och vann DM-finalen mot Åtvidaberg med 9–0, berättar Kurt och sätter sig tillrätta bakom skrivbordet.
Det går av gammal vana. För vi skulle ha suttit i ett annat rum och haft vårt samtal. Kurt skulle bara visa bilderna så skulle vi gå vidare med våra kaffemuggar.
Men när han kommit igång och berätta så glömmer vi bort det och blir sittande kvar. Och Kurts berättelse om sitt fotbollsliv går vidare med anekdot efter anekdot.
Historien om tränaren Stig ”Boisarn” Carlsson, som kom till Motala för att spela bandy, men blev tränare för Kurt och de andra Maif-juniorerna.
– Mig veterligen hade han aldrig tränat ett lag innan han fick oss, säger Kurt och skrockar lite innan han blir tyst för någon sekund.
Sen sprider sig ett leende över hans ansikte när han börjar berätta om den gången då juniorlaget fick spela mot Maif:s dåvarande A-lag som då låg i tvåan.
Varför matchen blev av har han glömt. Hur det slutade däremot det minns han mycket väl.
– Vi vann, jag tror det blev 3–2 och det blev ett jävla liv efteråt. Vi kunde ju inte låta bli att tråka dem, säger Kurt och skrattar så där gott som man gör när man minns något riktigt kul från ungdomen.
Jag avbryter och frågar vilket av alla fotbollsminnen som är hans bästa. Svaret kommer direkt och är inte direkt oväntat Maifs kvalmatcher mot Örgryte våren 1957. De som slutade med att Maif gick upp i allsvenskan. Kurt var på båda matcherna och stod på läktaren med sin far.
Därifrån följde han varje steg hans farbror Gösta Löfgren tog på planen. Motalafotbollens största genom tiderna.
– Det var ju en förebild. Trots att han var en stjärna så var han aldrig någon diva, säger han.
Vi pratar en bra stund om farbror Gösta. Om hur oräkneligt många gånger Kurt fått frågor om sin farbror då han ringt till Svenska fotbollsförbundet i något ärende och presenterat sig som Löfgren från Motala AIF.
– Men det har bara varit kul. Han var ju ganska bra, säger Kurt med ett stolt leende.
Leendet blir dock än större när han kommer att tänka på den gången han spelade tillsammans med Gösta i en match uppe i Hällefornäs.
– Det var en kille som punktmarkerade mig hela tiden. Så till sist frågade jag honom varför han sprang efter mig för. Det får du räkna med när du heter Löfgren, svarade han. Det är inte mig du ska punkta, det är ju den där Löfgren svarade jag och pekade på Gösta. Sen kom Gösta fram till mig och sa: Kunde du inte hållit käften. Sånt glömmer man aldrig.
Vi skrattar gott åt historien tillsammans. Många år har gått sedan dess och Kurt slutade spela fotboll inte så långt senare. Men Maif har han aldrig lämnat om vi bortser från en kort sejour i Starka Viljor i slutet av den aktiva karriären.
Men nu efter 20 år på kansliet så har tänkt att han skulle försöka hålla sig därifrån. Ja, egentligen så gick han ju i pension redan för drygt sju år sedan.
– Jag blev avtackad nere på Berggrens källare då. Men när jag skulle gå hem därifrån så kom Micke Larsson fram och frågade om jag inte kunde fortsätta ett tag till. Nu ska jag försöka hålla mig borta. Men är det så att de behöver hjälp med något så har jag sagt att de kan slå en signal, säger Kurt och reser sig ur sin stol.
Släcker lyset och går ut från kansliet. Troligtvis inte för sista gången...