– Vi tänker inte på något annat än att vinna, men vi tar förstås en match i taget, säger nyzeeländaren inför förkvalsgruppen och matcherna mot Ytterhogdal och Karlberg kommande veckor.

Joe Harris har varit i Motala i snart två år sedan han värvades från den skotska ligan till Maif. Fotbollslivet är spännande och från uppväxten i Raumati, utanför Wellington på Nya Zeelands nordö, har Harris kuskat runt i världen. I fem år spelade han för skollag och olika halvprofessionella lag i USA och sedan gick resan vidare till Europa och spel för skotska klubbar som Livingstone och Berrick.

När Sporten träffar Joe på Idrottsparken före dagens förmiddagspass i gymmet blir det kvalsnack. Assisterande tränaren Bo Johansson berättar om sina jubel och bedrövelser genom åren. 1995 var Bosse med när Maif tog sig till ettan, via seger först mot Norrby och sedan via 2–2 borta och 1–1 hemma mot IFK Trelleborg.

– Oh, ni gick upp på bortamål, lyssnar Joe Harris.

Bosse Johansson hade sedan sin besvikelse 2000 när LSW var på väg till tvåan, men föll på bortamål mot Sleipner efter 4–4 i Motala och 1–1 på Bollspelaren i Norrköping.

Det är små marginaler, vilket Joe Harris också vet. Han var med och kvalade sig upp till högsta ligan i hemlandet efter seger med Wellington United.

– Det var så roligt, framförallt för alla supportrar och folk runt omkring, minns Joe.

Men Joe Harris fick också uppleva besvikelsen stund när han misslyckades i kvalspel i USA.

Joe Harris säger att det inte finns något särskilt sätt att spela på i kval.

– Nej, jag tror inte vi ska ändra på så mycket, säger nyzeeländaren.

Hur kommer det sig att Maif lyckades ta kvalplatsen?

– Vi började säsongen långsamt, men trots att resultaten inte kom direkt trodde vi på vårt sätt att jobba, och sedan kom utdelningen. Vi har en bra balans av individer i laget. Unga killar som kan förändra en match blandade med erfarenhet. En bra mix, tycker Joe Harris.