1918 så ska den allra fotbollsmatchen för damer ha spelats på Aspuddens IP i Stockholm. Sen skulle det dröja 50 år innan Motala fick sitt första damlag.
Då var Yvonne Persson Lindén en av de som såg till att IFK Motala blev stans första klubb med representationslag på både dam- och herrsidan.
– Jag började spela i Korpen för Domus. Då spelade vi på riksvägsreservatet och allt var på lek. Men jag umgicks med Maggan Bergström på brandkåren och då någon gång föddes tanken om att bilda ett lag. Jag tror det var 68 eller 69, säger Yvonne.
Hur blev ni emottagna när ni kom och ville bilda ett damlag?
– I början var det väl några som undrade om tjejer verkligen skulle spela fotboll. Men det ändrades ganska fort och vi blev accepterade när de såg hur bra vi var, säger Yvonne och spricker upp i ett leende innan hon fortsätter:
– Men det var skillnad mot hur det är nu. Nu börjar de ju så tidigt. Vi var ju 18-20 år när vi började. De första åren var vi i laget spelarfruar till de i herrlaget. Men sen blev vi ett jättebra lag tack vare de värvningar vi gjorde. Ryktet spred sig och det kom tjejer från alla delar av stan.
Anekdoter har hon så det räcker till en hel bok. Som att Anita Jarmyr hade för vana att berätta en fräckis varje gång laget gjorde mål. Eller att de ibland fick byta om bakom omklädningsrummen när herrarna tränade samtidigt.
– Det var aldrig någon som gnällde över det. Vi hade Sven Rydberg som tränare och han var fantastisk precis som hans fru Birgit som var lagledare.
Laget blev bättre för varje år och inför säsongen 1978 då damserierna delades upp i divisioner fick IFK Motala kvalspela för en plats i division 1. Den då högsta serien.
För motståndet stod AIK och Hammarby. Ett Hammarby med Ann Jansson, som gjorde Sveriges första landslagsmål 1974, i laget.
– Vi hade en sån respekt för henne när vi skulle möta dem. Jag glömmer det aldrig. Men Stockholmslagen var mycket bättre än oss. Så vi förlorade både mot Hammarby och AIK. Men när vi mötte AIK så fick vi byta om i omklädningsrummen inne på Råsunda det tyckte vi var stort, säger Yvonne.
Varför lades laget ner kort därefter?
– Det dog ut sen. Jag vet inte hur det kom sig. Jag blev med Anders (Lindén, sonen) och det var väl likadant för många andra. Men det var tio härliga år.