– Måste vara länge sen vi vann nu. Tio år sedan, eller nåt. Men det känns som vi är på rätt väg nu. Kan vi straffa AIK kan vi absolut straffa Norrköping, säger Daniel Hallingström när vi slagit oss ned i ett några utemöbler som av någon anledning placerats alldeles utanför kansliet på Kopparvallen.
Här är han som hemma. En ledartyp som hörs och tar plats. Men den allsvenska starten 2015 har varit inget annan än frustrerande för ÅFF-kaptenen. Av sex spelade matcher har han bara funnits med på planen i tre. I övrigt?
Avstängd två gånger om efter dubbla utvisningar.
– Märkligt. Mitt första röda kort någonsin i karriären var förra året mot Mjällby. Nu har det kommit flera på en gång, säger han.
Är det så att man börjar fundera på vad man gör för fel?
– Nej, jag tänker inte så. Den sista var klantig. Men jag är för gammal för att älta saker. Det har man lärt sig med åren. Det var mycket mer fotboll och man var uppslukad av allt för tio år sedan. Gjorde man ett misstag eller någon skrev något elakt. . . nu väljer man mer vad ska man läsa. Eller om man ska läsa överhuvudtaget.
Det blåser på Kopparvallen.
Daniel Hallingström har klarat av ännu en träning. I går var det ledigt, i dag är det ny träning och i morgon väntar prestigeladdat derbyt på Nya Parken. Statistiken talar för IFK Norrköping. Entydigt. 2004 vann ÅFF bortamötet med 2–1 efter mål av Imad Shhadeh och Pontus Karlsson. Sedan dess har klubbarna mötts fjorton gånger i allsvenskan och superettan utan att ÅFF vunnit.
34-årige tvåbarnspappan till Elias och Tilda har, med viss reservation, varit med varje gång.
– Det blir lite extra när det är derby. Fotbollen betyder så mycket och engagerar så mycket folk. Du märker det ännu tydligare när du sitter vid sidan om som jag har gjort nu.
Vad betyder den för dig?
– Den är viktig när jag är här och den är viktig för Åtvidaberg på många sätt. Sen är jag inte längre lika påkopplad vid sidan av. Nu när man fått barn och familj. . . den är allt. Det känns bra att mötas av ett eller två leenden även när vi förlorat. Jag brukar vara kvar länge i omklädningsrummet efter matcherna. Ofta är jag den som går sist. Jag går igenom matchen, tänker på vad vi kunde ha gjort bättre och sen när jag lämnar är jag mentalt klar. Det blir inte bättre av att du ältar.
När är det som bäst?
– Man mår lite dåligt innan en match. Vad fan gör jag det här för? Sen får du utlopp för det på planen och blir det vinst är det en jävligt skön känsla i kroppen. Då kan man leva på det i några dagar. Då är det värt allting.
Är det lika roligt nu?
– Det har blivit som en vana. Som att gå till jobbet. Sen är det mycket som är kul. I dag drog jag igång en tävling i backgammon. Det var tolv som anmälde sig och sen hade vi lottning med Champions league-hymnen på. Det är skitkul med den gemenskapen.
– På planen är det klart att det tar emot ibland, men man vet ju varför man gör det. Jag har pulsat i snön och glidtacklat i knickers på grus. Det har varit mycket värre än vad det är nu. Många är rätt bortskämda nu för tiden. Det gnälls om det blåser eller regnar.
Född och uppväxt i Gamleby kom han som 18-åring till Åtvidaberg och förutom en drygt ettårig sejour i Kalmar har han varit ÅFF trogen sedan dess. I nöd och lust. I med- och motgång. Det har varit en häftig resa som nu möjligen närmar sig upploppet. Kontraktet går ut till hösten och än så länge har inte diskuterats någon fortsättning.
– Nej, ingenting. Inte än. De brukar ta oss sist.Vi får se.
Kan du känna någon oro för vad som händer efter karriären?
– Nej, jag tycker att jag är förberedd. Man vet aldrig när det tar slut. Det kan gå fort. Jag har hela tiden haft någon aktivitet vid sidan om fotbollen. Att bara sluta och inte ha någon drivkraft efter det är nog tufft.
Hur påverkas du av turbulensen kring klubben, som nu med böterna för John Owoeri?
– Klart att jag känner starkt för föreningen. Jag har ändå spelat här i femton år. Sen har jag bott i Linköping under halva den tiden och varken jag eller sambon är väl på så sätt riktiga åtvidabergare. Vi kan inte alla smeknamn, alla gator och allt som har hänt genom åren. Det är rätt skönt att vara utanför den bubblan och det lokala brukssnacket. Att man kan komma utifrån med lite andra ögon.
Förresten: vilka fick du i din grupp i backgammonturneringen?
– Sköld (Victor), Gustav Jansson och (Martin) Lorentzon. Perfekt. Alla ville ha Lorentzon. Han har inte varit med tidigare, så han blir garanterat slagpåse. Haha.