Det här kan ses som ett öppet brev till de som bestämmer i svensk fotboll. Klubbar och förbund och ledare. Tredjenivån på herrsidan tycker jag borde göras om.
Sedan millennieskiftet har jag sett Maif avancera till den en rad gånger. 2007, 2010, 2013, 2019 och 2021 var det lyckliga stunder i division 2. Rasen ur har dock varit snabba, degraderingarna från ettan upplevde jag också 2009, 2011, 2015, 2020 och kanske nu 2023.
Den här ettan, med två serier i uppdelning norr/söder som det varit sedan 2006, har jag sett fler lag än Maif på nära håll inte riktigt smälta in i. Det är höga kostnader, långa resor, lite intäkter och lågt intresse. Jag kommer ihåg när klubbchefen Mikael Larsson i Maif konstaterade att tre flygresor till Norrland någon säsong skulle bara det kosta 250 000 kronor. Jag minns när FC Gute räknade in 100 000 kronor i kostnad för en enda bortaresa till Kiruna och jag har sett Åtvidabergs FF åka nästan lika mycket jojo som rivalen Maif.
Det här är också ett talang-smörgåsbord för de större klubbarna i superettan och allsvenskan. Klubbar som tar för sig och värvar sönder, agerar enligt den näringskedja som är verklighet.
Pengarna finns på många håll i ettan inte för att hålla kvar de bästa spelarna över tid, för att kunna ta ett avstamp mot de två högsta serierna.
Efter snart 20 år med det här upplägget borde utvärderingen kunna göras i svensk fotboll. Det här är en tredjenivå som fungerar mest som att serva de bästa lagen. Vilket lagen i och för sig gjort nu under lång tid. Med hjälp av olika B-lagsförhållanden och farmarsamarbeten uppåt. Kanske är det detta som svensk fotboll vill med ettan.
Jag tycker dock att det borde göras en förändring och inte hållas kvar med 32 lag, två serier, och modell för de fattiga. Antingen gör man en tredjeserie som i England, med 16 lag och med mer pengar från seriearrangören och övergripande sponsorer. Som en lägre superettan. Därunder har man som i dag sex regionala serier.
Eller så går man åt andra hållet och skapar en tredjenivå med fyra serier geografiskt indelade, fyra gånger 14 lag. Det ger lägre resekostnader, fortsatt en elitaktig nivå och samtidigt fler nära matcher med halvderbyn och derbyn i regionen. Under det kan man ha en fjärdenivå med åtta serier, två fler division 2-serier än i dag.
Fick jag bestämma skulle jag göra det sistnämnda. Fler lag skulle över tid kunna förbereda sig på högre nivå för att ta sig till superettan. Nackdelen är att serieseger inte skulle ge uppflyttning direkt, det skulle bli kvalspel i min bok, men det får man i så fall ta. Minns att Maif en gång i tiden, 2000, gick upp i superettan på det viset. Serieseger och sedan kvalseger mot Forward.
Gjorde man så här skulle det bli bättre för många lag. Inget som dock omedelbart skulle göra Maif bättre som fotbollsklubb. Nej, om Maif ska sluta jojo-åkandet gäller det att bygga en egen stark akademi och få fram egna talanger, se duktiga spelare i närområdet i Motala, Mjölby och Linköping-Norrköping, och bygga hjärta på orten genom att långsiktigt skapa ett större publikintresse. Genom det kan man också få ännu fler sponsorer ovanpå det rätt starka stöd som finns redan nu, inte bara från det egna arrangemanget Vätternrundan. Genom sponsorer och kontakter kan man också fortsätta värva längre ifrån, vilket jag tror är viktigt för att hålla en högre halv-elitnivå. Det är nytt syre som behöver komma in i Motalafotbollen.
Allt det här vet förstås Joakim Ljungqvist, Elias Hanna, Martin Axén och de andra i Maifledningen om, och det görs rätt mycket bra redan. Maif har en bra anläggning som inte ska underskattas. Med den i ryggen finns det möjligheter att snart ta sig tillbaka till eliten. Om det nu skulle gå illa på söndag.