Sedan senaste årsmötet är det Åsa Carlsson som har ordförandeklubban i den fotbollsklubb intill Borens strand som är en av kommunens största idrottsföreningar. Hon har tagit över från mångårige basen Kjell Augustsson som återigen intagit en roll som fortsatt hedersordförande, tillsammans med många andra uppdrag i föreningen.
Det är Åsa Carlssons andra år i styrelsen och hon hade inte tänkt sig att bli ordförande redan andra året. Men hon säger att hon är redo och att det ska bli spännande.
– Roligt att få frågan. Jag kanske hade föredragit att få något år till i styrelsen, men jag behövde inte fundera länge för att säga ja. Det var ingen tvekan. Det är en förmån att få frågan och det ska bli jätteroligt.
Blir det mycket jobb tror du?
– Säsongen är ju inte i gång än så det vet jag inte riktigt, men det känns inte så. Som ordförande gör man inte allt, vi gör det tillsammans.
Vad är det bästa med Boren?
–Att vi försöker ta hand om alla. Vi vill vara den varma hemklubben, för människor i alla åldrar. Viktigast att vi verkligen är något för alla, hela livet. Vi ska vara många som gör lite, säger Åsa Carlsson.
Man kan säga att Borenordföranden är på en idrottsplats både på jobbet och på fritiden. På arbetsplatsen på Impleo och det företagshotell som finns vid den gamla brandstationen möter hon dagligen lokala sportprofiler som bandyspelarna Elias Gillgren och Jonas Tell, innebandyfolk som Joakim Schelin, Martin Hovlund och Didrik Karlsson, och Anders Eklundh som för 30 år sedan fick MVT:s Guldklocka för sina bedrifter som elitcyklist.
I sportsnacket vid kaffet har även Åsa Carlsson idrottsmeriter att ståta med. På 1990-talet dubblerade hon framgångsrikt i Motala och tog både Boren och Solfjäderstaden till ettan, i fotboll respektive innebandy.
– Det var fotbollen som jag brann för. Jag valde den framför gymnastiken som jag också höll på med. Men det var innebandyn som var roligast i slutet, säger hon.
Nuförtiden har lagsporterna svårt att hitta utövare. Varför spelade du på din tid?
– Jag spelade för att få vara med i ett lag ihop med mina kompisar. Men det var annat förr, fanns inte lika mycket att göra som i dag. Nu måste vi vara lite mer flexibla för att locka ungdomarna, det är mer som konkurrerar.
Åsa Carlssons största minnen är inte bara segrarna utan framför allt gemenskapen. I Borens fotbollsklubb fanns ett mycket sammansvetsat F74-lag som bland annat spelade Gothia cup två gånger, 1989 och 1991.
– Det var stort när vi gick upp i ettan 1996, men jag hade ingen given plats i det laget, säger Åsa som även representerade Boxholm och Skeninge under karriären.
Mer naturlig plats hade hon i innebandyn där hon tillsammans med Therese Alfheim och Anna Öberg bildade en poäng-ösande trio. Åtminstone i media fick trion stort utrymme. De var matchvinnare.
– Vi kompletterade varandra bra och kunde samarbeta bra tack vare att vi kände varandra från fotbollen, säger Åsa som i innebandyn också minns tiden i KFUM Linköping då det var en handfull Motalatjejer som pendlade dit.
Till Boren kom Åsa Carlsson tillbaka 2010 efter ett tioårigt uppehåll, då som ungdomsledare för sin dotter. Hon hamnade i ungdomskommittén och sedan styrelsen och nu ordförande.
Vad är det bästa med att vara ledare?
– Det är att se glädjen i ungdomarnas ögon när de får göra det som de gillar, relationen man får till ungdomarna, säger Åsa Carlsson.