Det var en grymt spännande tv-sändning att följa, från isrektangeln i Göransson arena i Sandviken. Det var klart mer intressant att stirra på Idrottsparken genom mobilen än att följa World cup.

Särskilt så som dramat utspelade sig. Det märktes snart att Maif skulle vinna mot Aspudden, men frågan var med hur mycket som skulle krävas. Ett tag oroades man över att Enskede skulle avgöra, men så spurtade Assyriska och kom nästan förbi Maif med sina fyra mål på åtta minuter. Ett mål skiljde.

Jag har räknat bort Maif så många gånger i höst och det har sett så svårt ut i tabellen. Men det gick vägen. Sånt ger förstås en väldig boost och ett stort självförtroende inför ett kval. Särskilt med tanke på att det är så välförtjänt. Maifs egna resultat, och stabilitet, har varit imponerande. Seriens klart bästa lag i höst.

Maif har svårt att tvätta bort sin stämpel att vara främlingslegion och genomfartsstation. Men vi som följer klubben vet att det inte varit så på några år. Se bara på dagens två stora spelare, Simon Karlsson och Renato Rako. Motalagrabbar som spelat sju respektive elva år i laget. Det finns kulturbärare i Maif.

Nu blir det först en trelagsgrupp med Ytterhogdal, troligen, och Karlberg från Stockholm. Den kan Maif vinna. Sedan kan laget gott rå på ett kölag från norrettan också.

Det känns som att det kittlar och att Maif just nu är ett ostoppbart lag i medgång. Med en klack på läktaren dessutom. Det här är det bästa som kunde hända Motalafotbollen.