”Pappa och jag har tränat extra på B-planen och C-planen. Vi kört lite finter på skoj ett par gånger”, säger Jonna Andersson.
Minnena och nostalgin lyser i ögonen på en av Östergötlands VM-spelare när vi tar henne på en liten minivandring på de slitna löparbanorna, den nya konstgräsplanen, och intill bänkarna framför den gamla K-märkta träläktaren.
Mister Mjölby AI, Tommy Isacsson, hälsar glatt och småpratar en stund om hur det går och om hur det ska gå.
Vifolkavallen är ett kärt hem att komma tillbaka till för Chelseas ytterback Jonna Andersson.
– Jag är stolt och glad över att vara från Mjölby. Jag har en stark koppling hit, det är här jag är uppvuxen, säger 26-åringen.
Jonna Anderssons barndomshem ligger vid Dackeskolan på Mjölby Södras sida av Svartån. Det kanske är konstigt geografiskt då att det blev MAI, men inte så underligt sett till att hon kommer från en av de "gulaste" familjer som finns.
Mamma Åsa spelade visserligen för Mantorp, men har jobbat som ledare i MAI många år. Farfar Åke spelade och var ledare i föreningen och både farbror Magnus och storebror Daniel har spelat i MAI:s A-lag.
Framför allt är pappa Niklas Andersson en MAI-ikon, en av de största från historien.
Det var han som var med och sköt upp Mjölby i ettan, nuvarande superettan, 1990 och som gjorde målet i 1–1-matchen mot Häcken i premiären inför 2 000 åskådare 1991.
Då var Jonna Andersson ännu inte född.
– Men jag har hört talas om det många gånger. Det är häftigt att han öste in mål, säger hon och skrattar.
Niklas Andersson fortsatte som ledare för båda sina barn efter karriären och då kunde Jonna haka på både P90-laget och sedan det egna F93-laget. Det blev en naturlig väg till Vifolkavallen.
Finns det någon likhet mellan er i familjen?
– Ja, vi är snabba allihopa. Tre av fyra av oss är vänsterfotade.
Jonna Andersson berättar att det är känsligt att träna med LFC nu när hon är hemma. Chelsea tillåter att hon socialiserar sig med laget och hon får springa på sidan av planen på egen hand. Men inte mer.
Däremot går det bra att träna med Niklas hemma i Mjölby, vilket Jonna gjorde senast förra sommaren.
– Ja, vi körde överstegsfinter och kroppsfinter. Lite som en rolig grej. Vi pratar om att jag ska försöka tänka på att utnyttja enkla finter för att också utveckla mig själv. Vi springer en del också, säger hon och ler.
Jonna säger att hon alltid stöttats av pappa och alltid diskuterat sin fotboll med sin pappa. Nu på senare år upplever hon också att hon mer är med i diskussionen och kan argumentera.
– Jag gillar att analysera, säger hon.
Det finns ingen motsättning i att gilla sin hemstad och att längta bort. Det är naturligt att vilja dra iväg och det har Andersson gjort, först till Linköping och sedan vidare till London.
Flyttarna, och utvecklingen i fotbollen, har också ökat självkänslan.
– Jag har aldrig varit den som trott på mig själv, jag har alltid varit försiktig. Men jag är glad och stolt att jag jobbat med det. Nu kan jag berömma mig själv, säger hon.
Det är bara att titta i meritlistan för att få självförtroende, kan man tycka. Jonna Andersson har tre SM-guld med LFC, eller två och ett halvt som hon säger själv eftersom hon bara var 16 år och inte spelade så mycket 2009. Hon har också OS-silver i Rio från 2016 och gjort 64 ungdomslandskamper och 40 A-landskamper.
Det är ingen orutinerad Mjölbytjej som gör VM-debut i Frankrike.
Vad är bästa minnet från LFC-tiden?
– Guldet vi vann 2016 med Martin och Anders som tränare. Vi hade jobbat i flera år med samma trupp och det var så välförtjänt. Vi var så bra då.
Det var Martin Sjögren, nu norsk förbundskapten, som föreslog för Jonna att hon kunde bli av landslagsklass om hon skolades om till ytterback. Så har det också blivit. Andersson har stor chans att få starta mot Chile i premiären 11 juni.
Det är inte utan att man ser en parallell med Anton Tinnerholm på herrsidan som också fick sitt genombrott som ytterback.
– Ja, det är fler som har sagt. Jag träffade Tinnerholms farfar på LFC–Rosengård och vi pratade om det då.
OS i Brasilien var något särskilt när fotbollslaget bodde i en OS-by med alla andra idrottare. Nu blir det något nytt med ett stort mästerskap med bara fotboll.
– Det känns fantastiskt att få vara med och uppleva det här, otroligt roligt.
Jonna Andersson tycker att Sverige visat i träningslandskamper att det finns en hög nivå, men samtidigt har laget inte fått ut tillräckligt mot sämre motstånd.
– Vi behöver prestera jämnare, säger Mjölbytjejen.
Favorit till VM-guldet?
– Frankrike kan gå långt på hemmaplan, men USA, Tyskland och England är också bra, säger Jonna Andersson.