Ambitionen var att försöka fånga någon av dem på bild under tävlingen. Men när vädergudarna dränkte Tofta skjutfält i regn och förvandlade Gotland grand national till precis den gyttjefest det är känt för att vara så såg varenda förare i stort sett likadan ut. 
Så det är först efter målgång som jag hittar SMK Motalas Christoffer Karlsson vid bussen. Helt inpackad i lera från topp till tå flinar han när han får frågan om det var värsta året som han kört. 
– Det är svårt att jämföra men det var ju bättre förutsättningar i år än i fjol. Då spöregnade det ju hela dagen, säger han. 
De sju förarna i SMK Motala-gänget gör sin tredje start i enduroklassikern och det började inte som en del i någon plan på en elitsatsning. Även om halt underlag borde passa Christoffer som har en lång karriär som elitdomare i ishockey bakom sig. 
– Det började med en vadslagning för tre år sedan. Sedan tyckte vi det var kul så då fortsatte vi. Man lär sig något nytt varje år och det är ju roligt. 

Så det här är roligare än att döma hockey?
– Det måste jag nog säga. Här får man ju inte skäll, säger Christoffer och skrattar.
När resten av gänget anslutit så kan vi konstatera att loppet inte gått helt smärtfritt. Calle Hogstadius har vurpat redan på första varvet och har en möjlig hjärnskakning. Rickard Karlsson är ilsken som ett bi för att hans cykel inte fungerat som han önskat.  Karl-Magnus Pettersson ondgör sig över att bromsarna slutat fungera. 
När jag lämnar dem en stund senare så verkar missödena redan vara glömda och planeringen för nästa år redan vara i full gång. 
 

Hundra meter därifrån så får jag höra ungefär samma historier från gänget från SMK Vadstena. Den som drabbats värst där är Patrick Ledström som erbjuder mig sin motorcykel till ett väldigt bra pris.
– Motorn skar så den är skrot, förklarar han med ett snett leende 
Det är också i Vadstenagänget jag hittar den mest erfarne GGN-föraren i de båda klubbarna. För Robert Markusson har just genomfört sitt 14:e lopp och kan därmed ge svaret på hur årets upplaga stod sig.
– Det var värre förra året. Men av de jag har åkt så är den topp tre i alla fall, säger han. 
Därefter ger han förklaringen till varför han och SMK Vadstena återvänt hit ut år efter år. 
– Hela grejen från början var att crossen tar slut i september. Det här tvingar ju en till att fortsätta träna. Så det var väl där det började.