Under de gånger som jag själv kört Vätternrundan så har jag så klar lagt märke till alla funktionärer som ser till att loppet kan genomföras. Men att uppleva det som deltagare är en sak.
Att själv vara en av funktionärerna är en helt annan. Så den här gången provade jag på hur det är vara på den sidan.
Så jag satte mig i en av de 42 följebilar som konstant åker längs banan och hjälper cyklister som fått problem.
Från Askersund in till målet i Motala var min sträcka. Sträckan infördes i Vätternrundan så sent som i fjol och är en fantastiskt fin cykelsträcka. Men också väldigt backig och utmanade om man cyklat 25 mil innan man ska ta sig an den.
"Den här sträckan har de lagt till för att de är sadister. Men nu är det väl inga backar kvar va? sa en engelsman jag träffade i depån i Godegård. Han sa det med ett leende så det ska inte tas på för stort allvar.
Men från följebilen såg man många plågade cyklister kämpa sig uppför stigningen mot Zinkgruvan. Men med så få mil kvar till mål så var det få som gav upp. Desto fler som tog sin kropp till en nivå av lidande den troligtvis aldrig tidigare upplevt.
För några av dem så kändes det som vi i följebilarna var farliga. För de vinkade snabbt avvärjande och bedyrade att de absolut inte hade några problem när vi stannade till och frågade hur det var med dem.
"Vi går bara lite för spara rumpan och sparka igång benen. Vi skulle precis hoppa upp i sadeln och trycka igen när ni kom. Så vi har inga problem" sa en kille en bit efter Zinkgruvan.
Att varken han eller hans kamrat hade den minsta tendens till böjning i knäleden där de gick skvallrade om att deras knän troligtvis inte var helt överens med dem om att de inte hade några problem.
Men trots att många av dem led och var tröttare än vad de någonsin varit tidigare så träffade jag inte en enda cyklist som var otrevlig.
Visst vädret hade varit bedrövligt. Backarna var vidriga. Blåsten fruktansvärd.
Men vi som kom för att bistå dem och hjälpa dem att komma vidare hade alla energi till att bemötta med värme.
"Du är världens finaste människa" sa en tjej efter att jag lagat punkteringen på hennes bakdäck och hon kunde trampa vidare mot mål.
Där och då konstaterade jag att man inte behöver cykla Vätternrundan för att få en väldigt speciell känsla.
Att hjälpa några på vägen till målet kan göra detsamma.