Av 2000 sökande var Kajsa Larsson en av de sex personer som valdes ut till Skoda cyklings sommaräventyr genom Sverige. Parvis skulle de ta sig från Kiruna i norr till Smygehuk i söder inom loppet av tolv dagar.
– Jag har aldrig kört så långt och länge tidigare. Det var coolt att få testa på hur tufft det är att cykla 20 mil per dag på grus och stig, säger Kajsa när vi når henne några dagar efter att hon nått målet i Smygehuk.
Nu vet hon att det var mycket tuffare än vad hon hade föreställt sig det. För utmaningen var inte bara att cykla rakt genom Sverige. De skulle också undvika att cykla på asfalterade vägar så mycket som det bara var möjligt.
– Jag hade en bild i huvudet att om man lägger en rutt genom Sverige så kommer den vara rätt snäll eftersom det är så långt. Men den bilden stämde inte alls. Fanns det ett berg så gick rutten över det. Och fanns det minsta lilla stig eller grusväg så var det den vi skulle cykla på, säger hon.
Även om Kajsa är mest känd som extremskidåkare och vinteräventyrare så är hon ingen ovan cyklist. Men då har hon mestadels ägnat sig åt landsvägscykling på asfalterade vägar. Att cykla på stigar och grusvägar blev hon nu varse är något helt annat och mycket tuffare.
– Jag hade pinnat ut badplatser vi skulle kunna stanna vid och bra ställen att stanna och äta lunch på. Men det blev inte så mycket med det. Jag hade underskattat hur lång tid cyklingen skulle ta varje dag. På landsväg kan det gå ganska fort. Här gick det i 20 kilometer i timmen. Det spöregnade ju också och då blir grusvägar mjuka så du får trampa i nedförsbackarna också. Så du får ingenting gratis, säger Kajsa och skrattar till.
Fortsätter sen:
– I början kunde vi cykla lite snabbare så då hade vi en timmes lunch. Men sen när hastigheten sjönk blev det värre. Vänta på att en pizza blev klar gick inte utan vi var tvungna att ringa och beställa så den var klar när vi kom fram. För att någonstans hinna vila och återhämta oss på kvällarna var vi tvungna att planera in varenda litet stopp så det tog så lite tid som möjligt.
Hur ofta satt du och tänkte på hur långt det var kvar till Smygehuk?
– Det var någon gång den tanken dök upp där i mitten. Men den tanken var bara att trycka bort snabbt. Det gick inte att tänka att det 110 mil kvar. Jag delade hela tiden upp det i små etapper. I tid så cyklade vi en Vätternrunda varje dag. Det är sjukt att man kan vänja sig vid det. Men jag vågade inte hoppas på att vi skulle fram förrän vi bara hade någon mil kvar.
Nu kom Kajsa inte i mål tillsammans med sin teamkamrat Maja Melin. För henne slutade äventyret halvvägs efter att läkare avrått henne att fortsätta efter att hon fått hälseneinflammation.
– Då kom tanken att ska jag fortsätta själv nu? Så jag ringde William (pojkvännen) i panik och frågade hur snabbt han kunde ansluta. Han kom dagen efter och det var roligt att få uppleva det här med honom också. Sen var det så kul att folk hängde på längs vägen. De anslöt för att de hade sett om vårt äventyr och visste att jag cyklade förbi.
Hur mår du några dagar efter målgång?
– Det känns faktiskt bra i kroppen. Jag har blivit ordinerad vila i minst en vecka men det spritter i benen. Så jag är superstolt över min lilla kropp. Det är sjukt att tänka att man har cyklat genom hela Sverige och jag skulle aldrig göra det igen. Men jag är asstolt över att jag har gjort det.