Det var ju så häftigt att se slopestyleåkarna flyga 20 meter rakt upp i luften. Göra 18 volter, fyra skruvar och andra saker som jag inte trodde var möjligt att göra på en cykel. 
Men att stå i blåsten på Dunteberget och vänta på att de skulle kunna hoppa var ju inte lika häftigt om man ska vara ärlig. 
Och att köra runt i leran i åtta timmar på en MTB-cykel har jag förstått att det var långt ifrån alla som var med i lagtävlingen som tyckte det var roligaste de gjort. 
Så även om jag kommer sakna slopestyleåkarnas konster så tror jag att Vätternrundan har bäddat för succé när de nu flyttar Vättern bike games till Bondebacka. 
Intresset för lagtävlingen har redan visat det. En ökning med 40 lag talar sitt tydliga språk. 
Men även publikt så tror jag att det kommer märkas en skillnad. Dunteberget ligger ändå lite avsides för många Motalabor. Bondebacka är så mycket tillgängligare och ofantligt mycket mindre lerigt så här års. 
Sen gillar jag faktiskt att fokuset ligger på lagtävlingen. Uthållighetslopp på cykel känns ändå som Vätternrundans själ på något vis. Det är ju lång, seg, härligt svettig utmaning som hela varumärket är uppbyggt på. 
Sen har jag de senaste dagarna noterat att det är många som är nyfikna på hur bansträckningen ser ut. 
Under alla de rundor jag genom åren sprungit på Bondebacka så har jag kunnat räkna antalet MTB-cyklister jag mött på ena handens fingrar. 
Fram tills nu. För de senaste dagarna tror jag att jag snart har mött varenda MTB-cyklist i Motala.