Det händer att jag får frågan om jag har några roliga minnen från de gånger jag åkt Vätternrundan. Hur mycket tid har du, brukar jag svara.
För jag tror inte att det går att åka Vätternrundan utan att få med sig minnen som man kan komma på sig själv med att gå och le åt långt senare.
Här har ni några av mina:
Mannen i vindbyxorna
Jag åkte med en grupp som hade som mål att åka under 8,5 timmar och i klungan fick jag syn på en herre i vindbyxor på en citybike. Dessutom hade han stora cykelväskor på var sida om pakethållaren. En inte helt vanlig syn i en klunga som på de lättåkta partierna susar fram i runt 45 kilometer i timmen.
Men det jag aldrig kommer att glömma honom för är hans energiintag. För i höjd med Omberg så körde han ner näven i en av cykelväskorna och upp drog han en dubbel Skogaholmsmacka med ost och skinka. En energikaka har aldrig känts så futtig som just då.
Tjejen som blev väldigt välbekant med oss lite fortare än vi hade trott.
Hon hakade på oss någonstans efter Ödeshög och visade sig vara ett energiknippe av sällan skådat slag. Urstark och dragvillig, precis en sådan som man vill ha sällskap av. Oväntat ogenerad också skulle det visa sig vid kisspausen efter Gränna.
För när jag och en kamrat klivit ner i diket och påbörjat det vi är där för så kliver även hon ner. Går förbi och vänder sig mot oss och drar ner cykelbyxorna, hukar sig ner och säger glatt: "Det är så kul att åka med er, det känns som vi har känt varandra jättelänge".
Det blev inga fler pauser i det fria den rundan....
Året då jag lärde mig att inte slösa på energi
Orken hade börjat tryta med några mil kvar och jag kämpade för att hänga med mina kamrater Anders Holmertz och Joachim Willén in till mål. "Är Agge med än?" hör jag Anders fråga Jocke. Efter att ha slängt en blick mot mig svarar han:
"Ja, men han kan inte prata längre."
Året vår vän oväntat ställde in
Hösten innan köpte han ny värstingcykel och gjorde klart att nu skulle det minsann bli åka av på Vätternrundan. Å det tränades som tusan under vintern och hela våren. På förmiddagen Vätternrundafredagen hörde han av sig. "Jag ser flaggorna här utanför. De står rätt ut, det blåser som fan. Så jag kör inte. Lycka till!"
Det är möjligt att minnet av att han fick höra "Äta får du göra hemma" när han hungrig ville stanna i Hjo kan ha spelat in.