Cyklat 900 mil för att bli en historisk ordförande. Ja, det skulle man skulle säga att Britt Thorén har gjort.
För efter att ha cyklat 30 Vätternrundor så röstades hon fram till Vätternrundans veteranklubbs första kvinnliga ordförande på dess årsmöte.
Ett uppdrag som hon berättar kan komma att få henne att cykla en runda till. Det trots att hon tyckte att det fick räcka efter att ha cyklat lika många gånger som antalet mil det är runt Vättern.
– Jag cyklade min första runda 1977. Sen blev det 30 stycken men inte i rad för det hände lite annat i livet. Sen startade jag på min 31:a också men då hade jag inte den där riktiga motivationen. Så när jag kom till den första depån så träffade jag Claes Nilsson, han på Hasses, och han tittade på mig och sa, håller du på än?, säger Britt och tar en liten paus.
För att sedan fortsätta och berätta vad hon svarade:
– Nej, vet du vad. Jag har ingen lust. Kan du köra hem mig? Så jag stannade där och fick massage och var på en fest på andra sidan vägen från depån innan de fick köra hem mig. Jag har aldrig brutit Vätternrundan innan men det var fantastiskt det också, säger hon och skrattar åt minnet.
Ett av många cykelminnen hon samlat på sig genom åren ska det visa sig. Dels alla från Vätternrundan. En del som hon beskriver som härliga. Andra som jättejobbiga. Som rundan 1981 när hon fortsatte trampa när snön började falla när hon passerat Gränna.
– Då var jag orolig för att det skulle vara halt i nerförsbackarna. Men jag kom runt det året också, säger hon med ett leende.
I andra änden på skalan på väderlekar hon minns finns året då hon för att ge sig själv motivation bestämde sig för att locka ihop en grupp med bara tjejer.
58 stycken blev de och för att de skulle synas när de kom trampandes så ordnade Britt så att de sponsrades med likadana kläder. Röda snygga cykeljackor som syntes på långt håll. Dessutom rejält fodrade.
– Sen blev det jättevarmt. Så tjejerna sa att vi kan inte åka i de här. Det måste ni svarade jag, till Vadstena. Vi hade jättekul den rundan vi tjejer.
Hon skrattar igen och konstaterar att det varit mycket cykel i hennes liv. Runt om i de nordiska länderna har hon ställt upp i olika lopp. Tagit sig an tuffa backar i Norge och sett glädjen i ögonen på de hon fått med sig över att ha klarat dem.
Utmanat sisun hos de finska cykelmotionärerna och sist men inte minst njutit av det platta landskapet i danska Köge.
– Det loppet är fantastiskt. Inga backar och man trampar genom vackra bokskogar. Det är underbart, så där har vi varit flera gånger.
Som mor till Michael Thorén och farmor till Annie, Mike och Robin så har också triathlon varit en stor del av Britts liv. Oräkneliga är de tävlingar hon stått och hejat fram familjemedlemmarna. Men nu är hon inte kvinnan som nöjer sig med att bara titta på.
– Jo, jag har ju varit med mycket och det är ju så att då vill man ju vara med också. Så jag har faktiskt ett RM-silver i triathlon. Sen kanske det inte var så många med i min åldersklass. Men jag har det och man behöver ju inte berätta hur många det var som var med, säger hon med ett litet spjuveraktigt leende.
Vi lämnar minnenas cykelbana och återvänder till Vätternrundans veteranklubb. I den gemenskapen klev hon in 2013 och det dröjde inte länge innan hon satt med runt styrelsebordet.
– Anna-Karin Bylin var med i veteranklubben när jag kom med och det var hon som lockade in mig i styrelsen 2015. Nu till i år så flaggade vår ordförande Kenneth Magnusson för att han skulle kliva av. Då jag har varit vice ordförande de senaste åren så föll det väl sig naturligt att jag skulle få frågan.
Så när hon åkte hem från årsmötet så gjorde hon det som Veteranklubbens nya ordförande och dessutom med årets hederspris under armen.
Samt en fundering på om det ändå inte ska bli ännu en runda. Planterad av styrelsemedlemmen Willy Viklander som undrat om hon inte skulle cykla en gång till nu när hon var ordförande.
– Det skulle vara om jag kan släppa det här med tiden sa jag. Han svarade att jag får bestämma takten helt själv. Så vi får se. Men jag vill ju inte bli den som kommer sist i mål. Det finns inte i mitt liv. Men det vore lite häftigt att cykla som veteranklubbens första kvinnliga ordförande, säger Britt och spricker upp i ännu ett leende.