Livet kan förändras på ett ögonblick. Det låter som en klyscha men för Johan Svensson så är det verkligt. För hans liv förändras radikalt på tusendelen av en sekund när han var ute och cyklade med en grupp kompisar i augusti.
Framför honom krokade några av de andra i varandra och gick omkull. Johan hann inte väja utan körde in i dem och flög över styret.
En typ av vurpa som inte på något sätt är ovanlig inom cykling.
– Vurpor händer. Det får man nästan räkna med när man håller på med cykling och jag har vurpat i betydligt högre hastigheter än vad jag gjorde då. Men i 98 procent av alla vurpor så blir det ju bara skrubbsår eller möjligen ett brutet nyckelben eller en hjärnskakning. Men att man ska skada sig så illa som jag gjorde, den tanken finns ju inte.
Johan Svensson tystnar där vi sitter i Stadsparken för att just prata om hans väg från den där cykelturen i augusti och fram till nu.
För det slutade inte med skrubbsår den gången. För Johan landade på huvudet i fel vinkel och skadade ryggmärgen så illa att han trodde att han blivit totalförlamad.
– Den känslan när man låg där på asfalten. Det var så mycket ångest så man visste inte var man skulle ta vägen. Jag låg där och det bara súrrade i kroppen. De andra kom fram och de fattade ju direkt att det var allvarligt. De frågade om jag kunde röra på fötterna. Nej, det kunde jag inte. Sen låg jag så jag hade vänsterhanden framför ansiktet. Så jag provade att lyfta den, det gick inte. Försökte röra på tummen nä, pekfingret, tummen nä.
Rösten blir tjockare Johan avbryter sin berättelse och viker undan med blicken i någon sekund. Tar något djupt andetag innan han fortsätter:
– När jag pratar om det nu så märker jag att jag får påslag av det. Jag får ju påslag av att se en ambulans numera. Det fick man ju inte innan min olycka. Så jag har inte bearbetat klart traumat än.
I ambulansen på väg till lasarettet greppade ambulanssköterskan Johans hand och bad honom klämma till. Johan tyckte inte det kändes som det hände någonting. Men när sköterskan sa att han kände en rörelse dök en tanke upp i Johans huvud.
En tanke som man nog får säga är något oväntad i den situation han befann sig i. Han tänkte nämligen att han i alla fall skulle kunna köra en permobil.
– Jag är ju förvånad själv när jag tänker tillbaka på det. Sen var det ju inte en behaglig tanke att jag kommer köra runt i en permobil och att jag skulle vara nöjd med det och tycka det var da shit. Men just där och då var det ju en seger, säger han och spricker upp i ett stort leende.
Sen fortsätter han:
– Man blir imponerad av kraften i människans överlevnadsinstinkt. Att man i det läget jag var i inte tänker att shit jag kommer inte kunna äta själv, inte kunna torka mig i arslet själv. Men det var inte det som kom. Det var istället vad jag kommer kunna göra som kom. Man anpassar sig efter omständigheterna och det är rätt häftigt. Sen är det klart att man bröt ihop och grät och tyckte att livet var pest också. Men jag fastnade inte där.
Sköterskan hade känt rätt. Johan var inte totalförlamad. Ryggmärgen var skadad men den var inte helt av. Det innebar att Johan nu själv kunde påverka hur hans framtid skulle se ut. Och den möjligheten bestämde han sig att utnyttja fullt ut.
Under de fem veckor han tillbringade på lasarettet tog han alla möjligheter till att träna och det var mer än en gång som han fick personalen att förvånat lyfta på ögonbrynen.
– Efter fem dagar så fick Madde (flickvännen) hjälpa mig upp på testcykeln och jag kunde inte röra på vänsterbenet. Hon fick sätta upp mig och spänna fast benen och sen drog jag runt cykeln med bara högerbenet. De stod ju bakom hörnet och bara skakade på huvudet. Vad håller han på med? Han ska ju sitta i rullstol, berättar Johan och skrattar lite åt minnet.
Någon rullstol blev det inte. Hans arbetsterapeut provade ut en åt honom men när hon kom till Johans rum med den så tittade han bara på den och sa:
– Du får ställa in den om du vill. Men jag tänker inte sätta mig i den. Det kan du glömma. Visst, jag kunde ha gjort det valet. Jag sätter mig här. Det är bekvämt. Men jag ville inte finna mig i ödet att jag inte skulle kunna göra vissa saker. Det har jag ju sett att det inte är alla som har den inställningen.
Sedan i höstas har han kämpat och slitit för att bli så återställd som det bara är möjligt. Aldrig nöjd sig med att kunna göra en övning som fysioterapeuten gett honom halvdant. Aldrig gett sig innan han lyckats göra det ordentligt oavsett hur mycket energi det har tagit. Tack vare det så har han också fått resultat som få andra.
– Jag pratade med min läkare om det. Han har jobbat med det här i 30 år. Han säger att han aldrig sett en sådan här rehabilitering. Han sa att det finns inte på kartan men att mycket är en inställningsfråga och vad man kan acceptera som livskvalité, säger Johan.
Just det sista ordet har en central roll under vårt samtal. Gång på gång kommer vi tillbaka till innebörden av ordet livskvalité
Och det var just det som Johan menar varit hans drivkraft under alla de träningspass han genomförd sedan olyckan.
– Vilken nivå är livskvalité för dig? frågan han och tittar på mig.
Innan jag ens hunnit svara fortsätter han:
– Jag kanske har en högre nivå än andra. En del kanske tänker att kan jag göra det till 70 procent så är det fine. Då är det livskvalité för dem och jag dömer ingen som tycker det. Men jag nöjer mig inte med det, den tanken fanns aldrig. För mig har det handlat om att jag skulle känna att det är ett ok liv.
Hur återställd är du idag?– Det är egentligen så bra det kan vara. Men jag får leva med vissa grejer. Uthållighetsmässigt så är jag tillbaka på samma nivå. Det är snabbheten och styrkan som inte är som den ska. Men det är på grund av att ryggmärgen är skadad. Det blir inga rena signaler ut till musklerna. Sen har jag nervsmärtor i högersidan och det är inte speciellt kul, säger han.
Funderar någon stund innan han fortsätter:
– Men med tanke på att jag sett hur stor skada det är på ryggmärgen så är det otroligt att jag kan sitta här.
Än mer otroligt är det att han är tillbaka på cykeln. För trots den svåra skadan så har han aldrig tänkt att han inte skulle utsätta sig för den risken igen.
– Om jag skulle kunna göra det igen så fanns det ingen tvekan om att jag skulle göra det. Sen har jag väl tänkt att jag skulle cykla ensam i fortsättningen Men samtidigt så är ju cykel en sport som är mycket roligare att göra tillsammans.
Så cyklar med det gamla gänget gör han igen men den cykeltur som han njutit av allra mest är den första han gjorde efter olyckan.
– Det var magiskt. Jag byggde ihop en ny cykel. Jag kände att jag inte skulle kunna sitta lika extremt som tidigare. Så en del i min arbetsrehabilitering var att sätta ihop den. Så när den var klar så sa jag till Madde att nu sticker vi ut och rullar lite. Bara på cykelbanorna runt stan. Känna fartvinden, även om det inte gick fort. Men känslan när man cyklade runt stan och kände lukterna från naturen. Det var magiskt vackert, säger han och spricker upp i ett stort leende.
Har du lärt dig något om dig själv under den här tiden?– Att man klarar av mer än man själv tror. Det är en inställningsfråga. Sen har jag blivit mer nyfiken. Jag vill gärna testa och prova på saker. Och jag njuter mer av tillfällen som man kanske tog för givet innan olyckan. Stannar upp i stunden och njuter.
På söndag startar han i Halvvättern. Och är det en sak som ni kan vara säkra på så är det att han inte kommer gnälla om han skulle bli trött. Snarare omfamna den känslan.
– Jag älskar ju när det börjar göra ont. När det börjar ta emot och man känner att musklerna börjar krampa. Jag är ju så glad att det fungerar. Jag kunde ju ha suttit där i rullstolen och inte känt benen. Smärtan är ju ett tecken på att jag lever.