– Just nu är de inte helt pigga.
Motala AIF:s cykellöfte Gustaf Andersson kliver av cykeln och svarar på frågan om hur benen känns. Och det är inte utan att det ser lite stelt ut. Vilket inte är så märkligt då vi träffas bara några dagar efter att han kommit hem från Giro della Lunigiana i norra Italien. En av Italiens största cykeltävlingar för juniorer vars etapper utmanar dem med åtskilliga tuffa stigningar. Lägg därtill att han inte direkt legat på latsidan sedan dess.
– Nu försöker jag träna på så mycket som möjligt innan vi åker över till USA.
Flyget som ska ta honom över atlanten lyfter på onsdag. Väl där ska de sista förberedelserna göras inför det som hela tiden varit hans stora mål. VM i Richmond som pågår 20-28 september.
– Det ska bli hur härligt som helst. Bara att det är VM är ju jättefränt. Att det går i USA gör ju det än häftigare. Det blir som två härliga upplevelser på en gång, säger Gustaf som om vi gjort den här intervjun i januari inte tvekat en sekund innan han svarat på frågan vad han åker till VM med för målsättning.
Topp tio hade svaret då blivit utan den minsta tvekan. När han nu får den så är inte svaret lika snabbt eller bestämt. Nu funderar han någon sekund innan han tittar upp och säger:
– Jag måste vara ärlig och säga att jag inte har haft den form i år så jag kan säga det. Så det återstår att se vad det blir, säger han och förklarar att han i år dragit ner en del på sitt tävlande. Det för att få mer tid till att träna på hemmaplan. För när han de senaste åren har tävlat så har det nästan uteslutande handlat om tävlingar utomlands.
– I år har jag faktiskt inte kört någon junior-tävling i Sverige förutom SM och fjol så körde jag två tror jag.
Förklaringen till det är så enkel som att det utomlands bjuds på ett helt annat motstånd. När jag ställer frågan hur många det finns i Sverige som kan utmana honom på en juniortävling skruvar han lite ödmjukt på sig innan han svarar:
– Det finns väl tre-fyra stycken kanske. Sen är ju skillnaden att här hemma så är vi kanske tio-tolv stycken på tävlingarna.
Utomlands är det lite annorlunda. På den första etappen på Giro della Lunigiana så fick han se sig besegrad av 23 stycken...italienare. Ändå gjorde han då en riktigt bra etapp och hade drygt 90 cyklister bakom sig i mål och var sjätte bästa utlänning på etappen.
– De har ju en helt annan cykelkultur än vad vi har. Det blir lite svårt när man bor i Sverige. Men nu har jag ju fått köra alla landslagsuppdrag och det är så klart en jäkla fördel. Då har man ju helt andra förutsättningar att utvecklas. Men när man tävlar mycket utomlands så tappar man ju mycket tid till träning när man reser fram och tillbaka, säger Gustaf som ändå inte är helt säker på att årets upplägg varit optimalt.
– Träningsmässigt och konditionsmässigt så känns det bättre än någonsin. Men just hårdheten som man behöver på tävlingar har inte funnits. Det är lite surt men det kanske kommer. Det kanske är så att man behöver fler tävlingar än vad jag haft i år, säger Gustaf som menar att han med hjälp av landslagstränarna och Rikstriathlongymnasiet blivit bättre på att toppa formen.
Så hoppet finns för att han ska pricka in formen lagom till sin karriärs andra VM. Hur det än går så kommer det ge honom motivation till vinterträningen.
– Som cyklist så är ju ett VM det finaste som finns. Det blir så många med samma intresse på samma plats. Och man känner ju sig själv rätt proffsig när ens stora idoler rullar bredvid en när man är ute och testar banorna.