Vi träffas en tisdagseftermiddag i slutet av augusti på Lysingsskolan i Ödeshög. Mustafa har precis avslutat dagens lektioner. Matte, svenska, engelska och sport - nej idrott, säger man kanske. Han rättar sig själv.
Han pratar försiktig svenska, egentligen bara ett par ord under hela intervjun och tar hjälp av skolans studievägledare och hemspråkslärare i persiska, Daniel Orafai, som tolkar.
Åtta månader har gått sedan Mustafa kom till Sverige. Två månader tidigare, i oktober förra året, flydde han från Iran tillsammans med sina föräldrar och sin bror och syster.
– I båt, säger han på persiska och rabblar länder som han passerat på vägen; Makedonien, Serbien, Slovenien, Österrike, Turkiet, Tyskland, Grekland, Danmark... Jag vet inte om det är i rätt ordning?
Daniel fyller i.
– De reste i en plastbåt och de var så många att de fick ta av sina kläder och kasta sina tillhörigheter för att båten inte skulle sjunka.
Mustafa tittar ner i bordet.
Vad flydde ni ifrån?
Han skakar på huvudet.
Nej, dit räcker inte orden. Det vill han inte prata om.
Han nådde Malmö i december. Ensam.
Det tar en stund innan jag förstår. Varken Mustafas mamma, pappa eller hans syskon klarade resan. De försvann någonstans i mörkret ute på havet.
Att prata om idrott och medaljer känns med ens fjuttigt och oviktigt. Samtidigt är det när vi kommer till brottningen som det glimmar till i Mustafas ögon.
När han väl nådde fram till Sverige fanns det bara tårar. Daniel berättar att Mustafa bara grät och grät i flera dygn. Ingenting kunde hjälpa honom och till slut fick han medicin som lugnade något.
Efter två veckor kom han till Boet utanför Ödeshög och där var det någon i boendets personal som såg att Mustafa hade typiska ”brottaröron”.
– De tog med honom till IFK Linköping så att han fick prova att träna, säger Daniel.
Hur kändes det?
– En lättnad, jag kunde tänka på något annat en stund, säger Mustafa och tittar på Daniel.
Han berättar att han började träna redan som 8-åring.
– Där jag bodde brottades nästan alla. Vi började redan som små barn på gräsmattan. Jag var förälskad och visste att det skulle bli min sport.
Hemma i Teheran vann Mustafa flera tävlingar och var uttagen i landslaget. Han vågade dock inte ställa upp eftersom hans pappa tyckte att det kunde vara för farligt att synas offentligt. Men Mustafa brottades ändå på elitnivå och tränade tillsammans med bland andra Hassan Rahimi som tog brons i OS i Brasilien nyligen.
Hur skiljer sig träningen här jämfört med i Iran?
– Det är hårdare och mer professionellt i Iran. Bättre sparring. Men jag är nöjd ändå, skyndar han sig att lägga till. Jag har tagits emot på ett fantastiskt sätt och alla stöttar och hjälper mig.
Numera åker Mustafa från Ödeshög till Linköping för att träna flera gånger i veckan. Han börjar med buss, fortsätter med tåg och avslutar sista biten till fots. Det tar närmare två timmar, enkel resa. När han ska åka hem får han dessutom vänta i två timmar ytterligare för att tågtiderna ska passa. Den tiden tillbringar han i gymmet.
– Jag har en app med svenska ord som jag tränar på under resorna. Jag tar ordet ”bil” till exempel, och så tränar jag på ord som hör till en bil.
Mustafa tycks målmedveten i allt han gör.
I somras deltog han i SM som avgjordes i Norrköping. På lördagen ställde han upp i 63-kilosklassen och på söndagen i 65-kilos. Han vann guld båda dagarna.
Sakta, sakta börjar han vänja sig vid sin nya tillvaro. Om Sverige är vad han förväntat sig kan han inte svara på.
– Jag vågade aldrig tänkta på hur det skulle vara innan jag kom hit.
Och nu?
– Jag är tacksam. Jag älskar skolan och är glad för att rektorn Richard Olofsson stöttar mig när jag ska tävla. Jag tycker om maten, särskilt fläskfilé med sås och potatis. Snart har jag lärt mig att laga det själv. Och på fredag ska jag flytta till ett eget boende.
Han berättar om en särskild iransk köttgryta som han saknar. Det är allt han vill säga om sitt hemland.
En enda gång svarar han på svenska på en fråga under intervjun. Det är när jag undrar om han vill åka tillbaka och representera Iran i brottning någon gång.
– Aldrig!
Nej, Mustafa drömmer om att få uppehållstillstånd så att han kan tävla för sitt nya land.
Om fyra år vill han dra på den blågula dräkten och ställa upp i OS.
– Jag vill vara med i landslaget för jag vet att jag kan vinna priser för Sverige. Absolut, säger han bestämt.
Vi avslutar intervjun och Mustafa tar i hand och tackar, två gånger. I korridoren passerar vi en vägg med bilder som Daniel Orafai satt upp. De föreställer Mustafa när han klev överst på pallen under SM.
– Vi måste göra allt för att stötta honom, säger Daniel.
Mustafa ger sig iväg till dagens träningspass.
Till idrotten, som om man ser till livet i stort kanske inte betyder så mycket, men som samtidigt kan vara en livlina. För Mustafa Kasiri är den ett sätt att se framåt och forma en ny tillvaro. Och på samma gång ett sätt att slippa se bakåt för en stund.