Kvinnan jag ser i hagen framför mig saknar armar. Hon klämmer fast sitt racket mellan hakan och axeln och så lirar hon. 
När jag tittar på henne så slåss jag av tanken hur hon kom på att bordtennis var hennes grej. 
Som icke funktionshindrat så hittar i alla fall jag hela tiden ursäkter till varför jag inte skulle klara av vissa saker. 
Jag är för stel, klen, lång, gammal eller vad det nu kan vara. 
Så att komma på idén att börja spela bordtennis när man saknar armar ter sig för mig smått otrolig. Jag är nog rätt ensam om den tanken där jag står inne i Helsingborg arena. 
För de här elitidrottarna ser det inte så. De ser inga hinder för de tävlar ju på samma villkor. Indelade i klasser efter graden av funktionshinder. 
De tillhör samtliga Europas yppersta elit när det kommer till att lira bordtennis. Här för att kämpa om medaljerna och en plats i nästa års Paralympics. Vinst i EM ger nämligen en direktplats till mästerskapen i Tokyo. 
Och när kvinnan utan armar börjar lira så blir jag mer imponerad än jag någonsin blivit av att se J-O Waldner eller någon annan svensk pingislirare. 
För det de kan göra med en pingisracket i änden av en dryga metern lång arm. Det gör hon med sitt racket inklämt under hakan. 
Sen blir ju de här dagarna i Helsingborg extra roliga när man får följa Västers lirare på ett internationellt mästerskap för första gången. 
Få uppleva vilken status de har. Idrottare på en högre nivå har vi inte många i Motala. 
För det här är världsklass.