Bollius: Det ska Asllani ha cred för

Fler höll på matchens underdog. Fler sjöng för Chile. Men på planen angav Sverige tonen, dominerade den fördröjda VM-premiären och vann rättvist, skriver Jens Bollius från Rennes.

11 juni 2019 21:38

LÄS MER: Så var VM-premiären minut för minut

LÄS MER: Janogy om drömmålet: "Otroligt mäktigt"

Redan på min promenad till arenan förstår jag skillnaden. En chilensk supporter säger på engelska till en blågulmålad svensk: "Vår liga hemma är inte professionell, en amatörliga. Vi är nya på det här."

Visst är det så. Mellan damfotbollen i Sverige, som varit ett föregångarland i världen på området ända sedan tiden efter att Pia Sundhage låtsades vara pojke för att få spela, så skiljer det mer än Atlanten och Anderna till Chiles motsvarighet. Även om Chile har halva truppen stationerad i Europa, mestadels i den lite perifera spanska ligan.

Det pratas om att allsvenskan halkar efter de stora ligorna i Europa, eller i alla fall de stora klubbarna, men Sverige är ändå på landslagsnivå fortfarande en stormakt. Åtminstone är Sveriges damspelare storasystrar big time jämfört med Chiles motsvarighet.

Det tar ett tag att vänja sig vid ett högre tempo, om man så byter liv från Motala till Stockholm, eller om man byter världsdel och gör sitt första VM.

Samtidigt såg jag på det bretonska Roazhon park, där herrfotbollen normalt regerar genom Bretagnes stolthet Stade de Rennes FC, lika många chilenska flaggor som svenska och på de franska barnens kinder var det ärofullt målat en chilensk och en svensk flagga.

Det är helt klart något oförstört och oskuldsfullt fint med damfotbollen på den här nivån, den har inte hunnit gå igenom herrvariantens huliganism, och det är något att ta vara på. Bråkstadiet finns ingen anledning att gå igenom på utvecklingsstegen. Den kan man hoppa över.

VM kanske inte har varit glödhett i Rennes som stad de här dagarna, men magi på arenan kan jag lova att det var, i alla fall före regnet. Med uppåt 800 tillresta svenska fans och med hälften, ungefär, av 30 000 personer-arenan fylld av högljudda fans.

Jag tycker mig ofta se lite mer stolthet kring flagga och nationalsång från andra länder jämfört med Sverige. Det kanske beror på att det finns en historia av förtryck, flykt och diktatur i Chile, jämfört med Sverige som haft fred i mer än 200 år. Sverige flyr man till, inte ifrån.

Att Sverige är en stormakt i fotboll, och inget litet land, visade sig när spelövertaget blev stort omgående i matchen. De svenska spelarna var över lag huvudet högre än Chiles spelare också. Det som var högre kring Chile var när nykomlingen ryckte tag i bollen och kontrade. Det märktes att den franska publiken höll på matchens underdog. "Vi är svenska fans allihopa" överröstades av andra vackrare sånger.

Jag tycker att det hände mycket kring både Stina Blackstenius och Kosovare Asllani framåt för Sverige, men utdelningen kom inte för LFC-duon. Det ville sig inte riktigt med de avgörande passningarna. Det var svårt att dyrka upp Chiles "parkerade buss".

I det ösregn som kom blev det försvårande för det anfallande laget och ännu mer när åskan mullrade och blixtarna lyste och skrämde. Det blev en knapp timmes avbrott att vila på för Chile.

Det blev en blixtrande premiär, men inte i en positiv bemärkelse. Starkt ändå att med pigga inhoppare där framme kunna fixa segern och Asllani ska ha cred för att det var hon som gjorde det förlösande målet. Fanns det inte nerver före match så måste det kommit under speluppehållet.

Som Peter Gerhardsson sade före match: 1–0 räcker för seger och det är segern som Sverige nu får ta med sig. Att Madelen Janogy också gjorde 2–0 visade än en gång att hon är landslagets "supersub". Det var många tuffa och oväntade hinder, men 2–0 betyder att Sverige klarade av det.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Jens Bollius