Jag sken verkligen upp när jag kom till jobbet på söndagen, när jag gick in i den del av min arbetsplats som kallas Motala sporthall. På läktaren stod en representant för det roligaste och mest spännande jag upplevt som sportjournalist, dramatiken kring Visby Ladies SM-guld i basket 2005. Jag kände igen Christina Widén, då Larsson, redan innan hon börjat prata gotländska.

Nu var Christina Widén med som coach och ledare för ett av de tre ungdomslag från Visby som besökte Motala basket cup. Mötet med henne väckte såklart minnen och känslor, men inte av just personen utan av sporten.

För när jag efter lite småprat om Island games och annat med Widén gick ned på golvet för att filma och referera en av finalerna i turneringen påmindes jag om hur mycket jag saknar basket på hög och dramatisk nivå. Det är något jag alltid gör efter mina år på Gotland. Jag har känt samma sak när enstaka gånger sett Dolphins matcher i Norrköping.

Nu var det "bara" en pojklagsfinal för 16-åringar, mellan rivalerna Motala och Linköping, jag skulle se. Men vilken fantastisk match det bjöds på. Där var straffnervositet, långskott rakt ned i korgen, tajmade layups, blockar, vändningar fram och tillbaka, och en tjutande och engagerad publik. Man gör så i basket, skriker och hejar från bänk och läktare, och det är speciella rörelser man får se på banan. Basket liknar ingen annan av de stora lagsporterna i attityd och moves.

Det är inte utan att man längtar efter seniorbasket i Motala när man sett dessa ynglingar vinna på det viset. Men det är nog som coachen Kari Hyvönen säger: Snart är de vuxna och har stuckit till större klubbar.

Men tack för showen ändå.