Man glömmer fort är en klyscha som passar i många sammanhang. Ibland är det bra att påminna sig själv om hur det var. I det här fallet behöver vi bara backa drygt fyra månader till slutet av oktober. Då satt jag i bilen på väg till Söderhamn när en bekant ringde och frågade vad jag trodde om IFK:s säsong.
"De har en tuff start. Möjligen att de kan ta poäng mot Broberg i första men sen har de Edsbyn borta i andra matchen. Där har de aldrig vunnit och lär nog inte göra det nu heller," svarade jag.
Ni vet hur det gick. IFK vann båda matcherna och radade efter det upp ytterligare fyra segrar och var enda lag utan poängförlust efter sex spelade omgångar. En säsongsöppning som ingen så kallad expert hade sett komma och än mindre trodde skulle hålla i sig. När vi kom till annandag jul var IFK fortfarande kvar uppe i toppen och slogs om en direktplats till kvartsfinalerna.
Sen letade sig covid in i truppen och det vete tusan vad som hände sen. Jag funderar lite över det när jag sitter och tittar ut i en nedsläckt Lidköping arena där säsongen för IFK just tagit slut.
Till viss del har den här matchserien påmint om hur det såg ut i början på säsongen. IFK har startat matcherna med samma energi som då och smällt in tidiga mål i matcherna. Men till skillnad mot den första delen av säsongen har det inte hållit hela vägen.
Är det orken som tryter? Formen? Eller helt enkelt den gamla klyschan "Det är små marginaler" som passar in här? Jag skulle nog gissa att det är en kombination av alla tre.
Jämför man matcherna före och efter jul har IFK skapat ungefär lika många chanser i matcherna. Haft ungefär lika många hörnor. Släppt till ungefär lika många målchanser. Men inte haft samma utdelning framåt och inte varit fullt lika täta bakåt.
Nu spelar det där ingen roll just nu. IFK hade behövt överträffa sig själv för att slå ut Villa i bäst av fem matcher. De hade utan tvekan kunnat vinna en match men inte tre av fem. Där är inte IFK. Inte än.
Men de har definitivt kommit närmare än vad de var för tre år sedan. Det märktes inte minst i omklädningsrummet efteråt. Även om det var just Sveriges kanske bästa lag som de just förlorat mot var det mörka blickar man möttes av i omklädningsrummet.
Vinnare är aldrig nöjda med en förlust. Så enkelt är det.