– Det har varit en häftig resa, säger han.
Från början var han en hängiven supporter. Senare började han tack vare sitt yrke som kock att hjälpa till att laga mat till laget vid vissa tillfällen. Sen blev hans engagemang större och större.
När han inför 2008 för andra gången fick frågan om han ville ha jobbet som klubbchef tackade han ja.
– Då var det jag och en kanslist som var anställda och vi omsatte drygt fem miljoner.
Idag är föreningen mångdubbelt större med 15 heltidsanställda i flera bolag som tillsammans omsätter cirka 30 miljoner.
– Men det höll på att gå illa första säsongen jag var anställd. Med bara några omgångar kvar höll vi på att åka ur.
Två raka vinster löste situationen, istället var IFK Motala ett av två lag som ramlade ut högsta serien efter en väldigt svag avslutning och förlust mot Sirius borta i sista omgången.
Och där nånstans skiljdes lagen åt. IFK Motala fick göra samma stålbad som Villa just gjort, båda klubbarna hade dragit på sig runt två miljoner i skulder att beta av, men Villa kunde bygga nytt och se framåt.
– Jag fick möjlighet att sjösätta många av de idéer som jag hade samlat på mig under alla år som supporter och kock. Och jag fick jobba med det jag hade stor passion för, vilket betydde mycket. I början var man ganska ung, naiv och oförstörd och jag kunde sitta långt in på nätterna och jobba.
– Men vi fick alla runt omkring att återigen gå in i det här med ett högt engagemang och driv och för att lyckas med det var jag tvungen att stå för samma sak.
Idag är Villa Lidköping enligt egen utsago världens största bandyförening med 33 lag i seriespel, närmare 140 ledare och 450 barn och ungdomar.
Dessutom har man en stor stab med ideellt arbetande funktionärer runt varje hemmamatch i hallen.
– Det är ungefär 200 personer som varje match är här och jobbar åt oss. Utan dem skulle det aldrig gå att få runt det här. Därför är vi oerhört noga med att ta hand om all vår personal så att de känner att de gör ett värdefullt jobb.
En stor del i Villas utveckling går givetvis att förklara i arenans tillkomst. det erkänner Jonas Johansson.
– Så är det ju. Det har gett oss helt andra förutsättningar, både sportsligt och för vår publik och våra samarbetspartners. Jag tror att vi sportsligt hade varit på ungefär samma nivå som exempelvis Broberg eller Bollnäs nu om vi inte fått till det här. När vi nu ser tillbaka på våra resultat sen arenan var klar har vi spelat semifinal eller bättre varje år sen 2010. Det säger en del.
Men klubben är inget självspelande piano bara för att arenan finns och ger åskådarna en angenäm upplevelse samtidigt som det ger spelarna perfekta förhållanden varje träning och match.
– Vi jobbar stenhårt på att utveckla våra arrangemang kring matcherna så att vi kan vara en god värd och ta emot våra gäster på bästa sätt.
Han fortsätter:
– Man får inte glömma bort att de som kommer hit har gjort ett val och sorterat bort allt annat den dagen. Då vill vi vara så attraktiva att de ska vilja komma hit ett par timmar innan, se matchen och sen gärna vara kvar ett tag även efter slutsignalen.
Jonas Johansson säger att han gör många besök på andra evenemang, för att hitta idéer och tankar att ta med sig hem. Bland annat har han varit på opera (!).
– Man skulle kunna tro att det inte finns något som förbinder oss, men det gör det faktiskt. Jag hittade en och annan detalj där som går att använda.
Med dagens fördelning, där hälften av lagen spelar inomhus och andra hälften fortfarande ute, tycker Jonas Johansson att det är dags att ta ett drastiskt steg.
– Jag tror att man inom några år måste skära ner till tio lag och ha ett krav på hall i elitserien. Då kan man starta säsongen tidigare, mötas fyra gånger istället för två och få till fler matcher. Dessutom skulle man få till en riktigt bra allsvenska.