– Man känner att man både orkar arbeta och träna så det känns bra, säger Anton Spångberg.
Den 31 oktober gled IFK-försvaren ut på isen i Slättbergshallen i Trollhättan för match mot Gripens BK, en match som IFK Motala förlorade med 2-6.
Men för Anton var det en seger. Efter nästan fem år var han tillbaka i elitserien.
– Det var lite nervöst inför såklart, men kändes inte som världens största grej ändå. Det är väl för att jag ändå tränat bandy hela tiden. Det är bara att jag inte spelat match. Man tävlar ändå på träningen. Sedan är jag inte så nöjd med matchen, varken med min insats eller lagets.
I november 2018 drabbades Anton av sina andra hjärnskakning det året, endast 20 år gammal. Något som inte bara ledde till konsekvenser på bandyisen. Även arbetslivet stannade upp. Året innan hade han tagit studenten från byggprogrammet, men efter bara ett år som snickare blev han sjukskriven. För att komma tillbaka till yrket har han under en lång tid trappat upp arbetsbördan och sedan i våras arbetar han heltid.
– Det är skönt att kunna jobba fullt ut och inte behöva kunna tänka hur man mår hela tiden. Sedan ska jag säga att jag ändå kunnat ha kul under de här åren. Det är inte så att jag varit tvungen att gå hem och lägga mig efter jobbet utan jag har kunnat hitta på saker.
Du har inte kunnat spela elitseriematcher under snart fem år och det i en ålder som oftast är väldigt viktiga för en idrottare. Hur ser du på att du "missat" dessa år?
– Det är klart att jag vet att jag hade varit en bättre bandyspelare om jag inte varit borta. Men jag försöker inte tänka så mycket på om och men, det är ju som det är. I början tänkte jag mer om jag inte hade gjort så, om jag inte varit med i den situationen och så vidare. Men det där har jag släppt.
Hur har de här smällarna och åren påverkat dig som spelare?
– Ingenting. Det är klart att man tänker kanske innan matchen hur man ska göra i vissa situationer. Men när man väl spelar agerar man instinktivt, det går så fort på planen att man hinner inte tänka.
Att ge upp och inte ta sig tillbaka till bandyns finrum har egentligen aldrig varit aktuellt för Anton. Idrotten är bland det bästa han vet. Det är också glädjen för sporten som varit den största drivkraften under dessa år.
– Bandy är fortfarande kul. Hade det inte varit därför hade jag kunnat spela padel istället. Det är det roligaste som finns att spela matcher. Det är kul att kunna bidra på matcherna. Jag vill inte spela bandy för att fortsätta träna utan det är matcherna man vill åt.
Under åren har Anton fått prata mycket om hjärnskakningarna. Han pratar om stödet han fått från familjen och flickvännen och den uppskattning som folk visat. Men ibland har det blivit lite väl mycket prat om måendet.
– Det är jobbigt att förklara hur man känner hela jävla tiden. Jag är ju inte den typen av person som pratar om hur jag mår hela tiden utan föredrar att köra på. Klart att det är kul att folk bryr sig men det är påfrestande att förklara sig också. Det känns nästan som man måste försvara sig.
Hur känns det att du nu kanske kan stänga "hjärnskakningsboken"?
– Förhoppningsvis är den stängd en gång för alla. Det känns skönt att lägga fokus på andra grejer. Men det är klart att det varit ett samtalsämne när det pågått så länge, säger han och skrattar lite.