Tänk att ett idrottslag så uppenbart kan ha två ansikten, två sidor. Det är samma nummer på tröjorna och samma namn match efter match. Det ändras bara någon enstaka person från en gång till en annan.
Men detta lag som heter IFK Motala Bandy kan uppträda så annorlunda från ena veckan till den andra. Den uddlösa massa som jag har kallat den ibland ser så profillös ut i sina sämsta stunder. Då är det inget som sticker ut och då kan det tappas poäng mot vilket lag som helst. Det var det som vi såg under den så kallade formsvackan i januari.
Men det starka kollektiv, som jag också då och då fått anledning att hylla, det har en kraft som i sina bästa stunder kan besegra vilket lag som helst. Det är ett lag där spelarna kuggar i varandra och hjälps åt, både framåt och bakåt.
Det var det IFK-kollektivet vi såg slå ut Vetlanda i åttondelsfinalen i fjol och det är det IFK-laget vi nu ser återigen vara klart för åttondelsfinal, för andra året i rad. Det var det kollektivet som slog Västerås och Sirius borta före jul och som tog poäng borta mot Villa i Lidköping. Det var då vi pratade om semifinalchans för laget.
Det är det laget som nu återigen klivit upp, som en sorts uppståndelse från de sänkta. Formsvackan är över, den försvann någonstans i Hälsingland där IFK tränade i Edsbyn och sedan slog Bollnäs på Sävstaås. Tänk att en seger kan betyda så mycket.
Insatsen på Alla hjärtans dag mot AIK, ett tidigare formstarkt AIK, var så perfekt den kan bli. Inför tusen personer, en bra publiksiffra, gjorde IFK allting rätt både framåt och bakåt. Redan efter dryga kvarten hade IFK gjort 3-0 och sedan var det full kontroll ända fram till de imponerande siffrorna 9-2. Det är ett svindlande bra resultat mot ett lag som sagts vara ett av de bästa i Sverige. AIK hade i stort sett bara Patrik Nilssons skytte att komma med och det räckte inte långt.
IFK Motalas defensiv, som dirigeras av täte målvakten Jussi Aaltonen och som bärs upp av bland andra mittfältskaminer som Fredrik Lönn, Erik Litzén och Anders Persson, har vi sett mycket av hela vintern. Det var offensiven som var bred och vass på samma gång mot AIK. Framför allt stod playmakern Viktor Spångberg i centrum, en spelare som är i en klass för sig när han får upp ångan med bollbehandling och skridskoåkning.
Om inte Spångberg haft sina problem med skallen hade han varit given i en svensk VM-trupp, det är jag säker på. Han är, när han får upp farten och tuffheten, en av landets bästa konstruktiva bandyspelare.
Men elegante Spångberg måste ha någon att spela fram till också och nu hade han gott om målsugna kamrater. Viktor Hulthammar sköt tidigt mål, matchens viktigaste till 1-0, och senare blev såväl Philip Florén, Jonas Enander och Albin Rohlén tvåmålsskyttar.
Det var mycket att njuta av för de åskådare som vill se mål, men också en del av applådera för de bandynördar som vill se taktisk skicklighet. IFK lyckades genom flera spelares bra defensiva jobb neutralisera AIK:s ytterhalv Alexandr Kim och även store ryssen Pavel Ryazantcev.
Nu var det massor av plus som kunde ges till ett Motalalag som får en perfekt nervfri inomhusuppladdning inför slutspelet i och med sista omgången borta mot Sandviken på söndag.
Med den formkurva som pekar upp och den energi som återskapats i IFK-kabyssen känns det som att Motala har god chans att gå vidare från åttondelsfinal, oavsett om det blir Vetlanda, AIK, Hammarby eller Broberg som laget får möta.
En spännande nästa vecka, med bäst av två matcher tisdag och torsdag, följer.