– Det boostar oss att spendera timmar ihop. Vi är i vår bubbla och känner mycket glädje och energi, säger lagkaptenen Fredrik Lönn.
Det vankas höst och solen slocknar allt tidigare på kvällarna. Det går mot vintersäsong i idrotten.
I bandyn i Sverige, som fortfarande lever i en brytpunkt mellan det gamla utomhus och det nya inomhus, är det skilda världar.
På vissa håll i elitserien, som i Lidköping, Västerås eller Söderhamn, kan spelarna cykla till träningen och ha is på stor bandy-yta redan på sommaren.
På andra håll, som i Motala, får spelarna lägga nästan en hel arbetsdag på att bara få träna på den sport som de håller på med. Den egna isen kommer först när den första snön kommer i november.
När en sport ömsar skinn från förr till framtid så blir det ofrånkomligen ett vägskäl där det blir olika. Det kan kallas naturligt, eller om ni vill orättvist.
Men det är så verkligheten ser ut och IFK Motala väljer år efter år att anmäla sig till spel med "anläggningsmässigt underläge".
IFK Motalas tränare Mattias Sjöholm säger att han inte orkar med halldiskussionen på hemmaplan längre. När det stundar val vet ingen när, eller var, en hall kan stå klar i Motala. Efter valet kan det vara någon ny som bestämmer.
– Det är bara beklagligt och sorgligt att det ska vara så svårt att enas och gå till verket, säger Sjöholm.
IFK Motala inledde i väntan på hall i fjol en reselösning där det för stora pengar restes till Katrineholm på hösten. En satsning som får sin repris när laget fortsatt åker buss till Katrineholm och Vetlanda för träning. IFK tvingas troligen till samma exil-tillvaro hösten 2023, och kanske någon höst till.
Mattias Sjöholm säger att han bara tänker på den säsong som pågår.
– Vi kör på med vårt och det vi kan påverka, säger IFK-tränaren.
De 10-12 passen borta på hösten ger IFK möjligheten att hänga med. Att få upp skridskokonditionen på större ytor och träna på pass och bollmottagningar i den fart som inte går att få upp på rink.
– Det går inte att köra i en konservburk, det säger sig självt.
Finns det några begränsningar i resandet ändå?
– Ja, det kostar pengar för föreningen och mentalt kan vi inte heller vara i en buss hur mycket som helst, menar Sjöholm.
IFK:s klubbchef Pär Beckne uppskattar att klubben lägger 400 000 kronor mer på försäsongen i resor och kostnader för det, jämfört med om det funnits hall. Då är det B-lag och ungdomslag som reser också.
– Det finns inget annat alternativ om vi ska satsa och komma så väl förberedda som vi behöver, konstaterar Beckne.
Från spelarhåll gnäller inte Fredrik Lönn på något sätt över livet i buss. Han jämför inte med motståndarlagen, utan tackar i stället föreningen för att den lyssnat på spelarnas önskemål.
– Vi vill det här och är jäkligt nöjda med att klubben fixar det åt oss. Jag känner mig bortskämd, säger Lönn.
En vanlig träning tar uppåt sju timmar, från klockan tolv till halv sju, men då har IFK lärt sig att inte låta tid gå till spillo. En del pluggar, några jobbar och några vilar. En del skojar och spelar kort eller tv-spel på bussen.
– Det är ungefär likadant vad alla gör varje gång. Rohlén, Ögren och Florén spelar mest kort av alla, tycker Fredrik Lönn.
Vem utnyttjar tiden bäst?
– Persson jobbar på bussen, och Enander var bra på pluggandet tidigare när han gjorde det. Sedan jobbar Sjöholm bra också, han kan ha teamsmöten på resorna, beskriver lagkaptenen.