Jag tänkte istället skriva om att det med största sannolikhet inte blir några fler bandymatcher live den här säsongen för undertecknad krönikör och att det är trist.
Jag ska villigt erkänna att när jag växte upp i Motala var mitt bandyintresse ytterst begränsat. Troligen berodde det på att jag kan vara en av de minst talangfulla skridskoåkarna som någonsin satt sin fot på Isstadion (för mig kommer det alltid heta Isstadion framför K-bygg arena).
Faktum är att bandyintresset var lika begränsat hela vägen fram tills dess att jag började hoppa in på sportredaktionen vid MVT som 24-åring.
Men ju mer jag fick chansen att rapportera om bandy, desto mer upptäckte jag tjusningen med sporten. Det går snabbt, det är intelligent, det finns ett spel, spelarna har bolltalang, målvakterna är orädda. Allt detta samtidigt som de också arbetar 100 procent vid sidan av sporten.
Jag kommer ihåg en novemberkväll på Zinkensdamm 2018 när IK Tellus spelade oavgjort mot IFK Motala. Då blev jag verkligen tagen. Kylan från betongläktaren strömmade upp genom gympaskorna så fötterna stelnade, Zinken var upplyst och höghusen ramade in arenan. Jag stod där själv på läktaren och hade väldigt kul.
Vi spolar fram bandet några år, tills nu, när jag som reporter fått följa bandyn på nära håll. Men nu är det slut med det och jag kan inte komma ifrån att jag känner en tomhet.
Det hade jag aldrig trott för 15 år sedan.