Historiens makt är stark sägs det.
Om det ligger något i det så torde Sandviken vara en av IFK Motalas mardrömsmotståndare i elitserien. För här uppe i Gästrikeskogarna har IFK minsann inte vunnit många gånger genom åren.
Men det var som att de hade bestämt sig att två hedersamma förluster i rad får räcka. För den här kvällen satt varenda liten detalj i den gameplan som Simon Hansson ritat upp i omklädningsrummet innan match.
På den stod att det skulle vara stängt bakåt. Om det var stängt?
Det är baske mig lättare att ta sig in i Centralbankens pengavalv än vad det var för Sandviken att ta sig in i området framför Jussi Aaltonen i IFK:s mål.
Det var styrspel på en nivå som kan göra vilken tränare som helst tårögd.
Nu är inte Simon Hansson vem som helst så han var inte tårögd. Desto mer stolt över sitt lags insats.
Gång på gång sa han samma mening, möjligen med en antydan till tonartshöjning.
"Det var helt stängt"
Nu var det inte bara stängt den här gången. Det fanns också ett lugn ihopkopplat med det.
Nu kom inte stressen som vi såg mot Västerås när motståndet försökte kliva upp och sätta press.
Istället var det lugnt och metodiskt.
Bara tugga och tugga och till sist så kommer man igenom.
När jag efteråt, satt i Göransson arena och såg ismaskinerna spola isen, funderade jag på hur fasiken det är möjligt.
Hur kan IFK som i måndags tränade på hockeyrink och som på hela försäsongen gjort lika många pass på stor is som spelarna i Sandviken gjort de senaste tre veckorna vinna?
Förklaringen tror jag finns i det Albin Rohlén sa efter matchen.
"Det är ett kvitto på att när en grupp går ihop och är beredda att göra allt för varandra så är allt möjligt."
Så är det verkligen i detta IFK-lag. Det finns verkligen inget jag som går före laget.
Det finns en gruppdynamik som jag gång på gång imponeras av.
Det är inget nytt heller. Det har som bekant varit IFK:s kännetecken i decennier.
Hur den uppstod har kanske ingen svaret på. Men att se till att behålla den är troligt högst upp på prioriteringslistan.
Eller så var tisdagen seger ett bevis för att man blir bra på det man tränar på.
Och träna på att spela borta har IFK minst sagt gjort.
Kvällens bortamatch var den 14:e raka. På fredagen väntar den 15:e.
Så de är nog lite hemma borta.