Vi träffas som sagt på jobbet, i lokalerna där kommunens IT-enhet håller till. Här finns, förstås, en del datorer och teknisk utrustning i någon slags oordnad struktur, men också IFK-planscher och på en bokhylla väldans massa flaskor av ett känt märke.
– Det har samlat på sig under årens lopp, jag vet inte riktigt varför de blivit kvar, säger han och ler.
Det har gått några veckor sen han fullt ut kom tillbaka till rollen som tränare för IFK. Och det har gått några månader sen vi nåddes av beskedet att han lämnade laget med omedelbar verkan för att istället ta hand om sig själv.
Kroppen och knoppen sa helt enkelt ifrån.
Hur mår du idag?
– Jag mår bra. Jag känner mig som vanligt.
Hur ser din vardag ut nu, jämfört med i höstas?
– Den stora skillnaden är nog här på jobbet. Jag har släppt en del saker som jag gjorde tidigare och jobbar numera med det jag är anställd för, om jag uttrycker mig så.
– Sen är det också en skillnad i bandyn då Simon (Hansson) tagit över huvudansvaret och jag inte riktigt behöver lägga lika mycket tankar på det som tidigare.
När märkte du första gången att du inte mådde så bra?
– Så här i efterhand skulle jag säga att det var någon gång i mitten av september. Jag har en smartklocka och den säger ganska mycket, framförallt om sömnen. Och sömnen började bli dålig vid den tiden. Jag sov bra några enstaka nätter från då fram till början på november, övriga nätter var dåliga eller till och med mycket dåliga.
På vilket sätt?
– Jag var vaken flera gånger per natt, snurrade runt mycket, hade många tankar i huvudet. Sömnkvalitén var dålig och då blir man trött till slut. Även om man tyckte att man sovit åtta timmar kändes det som man sovit två.
– Jag har kollat klockan i efterhand, hur min puls var när jag sov, hur jag andades och så vidare. Man kunde se att vilopulsen var sex-sju slag högre än normalt, andningsfrekvensen mycket högre än normalt vilket gjorde att jag låg på kanske 20-22 minuter djupsömn per natt. Idag, när jag mår bättre, ligger jag kanske på en och en halv timme. Det gör en otrolig skillnad.
Vad blev konsekvenserna?
– Jag tappade fokus, nästan i allt jag gjorde. Jag har alltid varit väldigt strukturerad med bra planering, men det blev mer och mer ostrukturerat och jag låg hela tiden på minus i tanken. Och det där märktes ju ganska snart, av spelarna. Beckne (Pär, klubbchefen) och jag hade ett snack tre veckor innan jag gick hem men jag var kanske envis och försökte se att det skulle lugna sig både på jobbet och bandyn när det mesta satt sig.
Ett försök att hitta en undanflykt?
– Nja, mer att jag är sån som person, att jag driver på och kör. Hade inte spelarna sagt till hade jag fortsatt och kört, det är jag säker på.
Vad hände sen?
– Vi hade ett möte igen med spelarrådet samma vecka som seriepremiären där vi helt enkelt bestämde att jag skulle ta ett break helt och hållet i två veckor.
Behövde de övertala dig?
– Nja, inte så. De känner mig så väl att de visste att det här var enda sättet och då hade jag inget att invända. Jag förstod ganska snabbt att det var det bästa, för alla. Jag berättade det för resten av laget och sen tog jag bilen och åkte hem.
Dina känslor på vägen hem?
– Det kändes konstigt. Man ville ju vara med och bidra, men jag insåg samtidigt att jag inte gjorde det i den situation jag var i, snarare tvärtom. Och jag fick snart bevis på att det var rätt beslut, för två dygn senare var den första natten på en och en halv månad som jag sov bra.
– Sen fick jag kontakt med läkare som var tydlig med att det nog var tur att vi tryckte på bromsen när vi gjorde. Det kunde varit så mycket värre än det blev.
Du återkommer till spelarna, att de var drivande i den här processen?
– Jag hade inte dragit i bromsen själv, jag hade bara kört på. Så jag är väldigt tacksam för att killarna var så starka att de såg det här och tog tag i det. Annars hade jag kunnat krascha ännu hårdare, kanske inte ens suttit och jobbat här idag.
Kändes det som ett misslyckande, att du var tvungen att släppa IFK just då?
– Nej, så har jag inte ens tänkt på det.
– Men jag har förstått att jag kanske måste delegera vissa saker. Jag som person vill ha koll på allt, på jobbet, hemma och runt laget. Och till slut blev det för mycket. Det är bara att erkänna det.
Ingen som sa att ett heltidsjobb tillsammans med att vara elittränare och förbundskapten låter tufft?
– Jag funderade i de banorna när jag fick frågan, men tidigare har det fungerat bra att kombinera jobb och bandy. Och förbundskaptensuppdraget är under den tid då klubblaget har uppehåll, så jag kände att det skulle gå. Sen blev det förändringar på jobbet, ny organisation med allt vad det innebär. Vi var kort om folk, personal hade slutat och det var svårt att rekrytera. Det gav mer jobb här än vi hade räknat med och det ihop med landslaget kanske fick det att rinna över.
Hur hanterar du vardagen så du inte hamnar på samma plats igen?
– Dels bokar jag bort mig från jobbet när jag behöver åka iväg för bandyn. Min chef är noga med att "du går när du ska gå". Sen har jag lärt mig att lyssna på kroppen på ett annat sätt. Sömnen är nummer ett och sover du dåligt under en period beror det på någonting. Nu har jag tagit små steg tillbaka till bandyn fullt ut och det var nog rätt väg att gå, att inte stressa på någonting.
Om du tittar tillbaka och summerar de här månaderna, vad ser du främst?
– Återigen är jag väldigt tacksam för att grabbarna sa till när de gjorde, annars hade jag kanske kört ner mig så långt att det tagit stopp på riktigt. Då hade vägen tillbaka blivit ännu längre.
– Vi har i gruppen runt IFK byggt upp en känsla under årens lopp där man är väldigt mån om varandra och verkligen ser tecken på när någon inte mår bra och alla vet att man har stöttning och backning från alla i och runt laget. Det betydde mycket för min situation den här gången. De var väldigt tydliga med att "nu behöver du göra det här, vi klarar oss, vi har gjort det här under flera år och vet vad vi ska göra".
Mattias lutar sig tillbaka mot soffryggen, kisar mot solen som, äntligen, visar sig och lyser in genom fönstret. Telefonen ringer från bandyförbundet, i helgen är det dags för landslagssamling.
Och landslaget leds av en förbundskapten som återigen brinner av energi.
Tack vare att någon drog i handbromsen.