Ikväll stod jag återigen i samma omklädningsrum. Det enda som var sig likt var att tröjorna var blå.
Nu strålade varenda öga av fullständig total glädje. Ja, tänk barn på julafton upphöjt i 547.
Ett rum fyllt av så mycket positiv energi att det är svårt att inte känna samma känsla själv. Har man då dessutom fått följa laget på vägen så är det omöjligt.
Och det som jag har extra lätt att glädja mig med IFK denna afton är sättet de har gjort det på.
Få trodde på dem inför säsongen. Mycket för att de saknade någon stjärnspelare.
Men just det har IFK vänt till sin absolut största styrka. Istället för att förlita sig på en spelare så har de alla gått ihop till en enhet. Där ingen spelare är viktigare än någon annan. Där alla, utan undantag, satt laget före jaget och hänsynslöst offrat sig för att lagkompisarna ska få lyckas.
Det har synts i matcherna och inte minst efter dem när de spelarna som inte ens varit uttagna till match stod och sjungit med för full hals när kapten Ivarsson dragit igång firandet i omklädningsrummet.
Det är tack vare den mentaliteten som jag menar att IFK spelar i elitserien kommande säsong.
Hur de kommer klara sig där? Ja ni. Ärligt talat så tänker jag inte ens fundera på det i kväll.
Jag nöjer mig med att säga grattis till ett lag som visat att om man går ihop och jobbar tillsammans, ja då kan det räcka jäkligt långt.