IFK Motala jublar i Kronfågel isarena på lördagen efter ett av målen mot Katrineholm U. IFK hade en halvbra dag och vann, men bara med 8-7. Flera nya ansikten presenterade sig.
När jag tog plats i Kronfågel isarena på lördagen, den iskalla enkla hall som är det som IFK önskar sig i Motala för framtiden, så såg jag mer än de gamla kända namnen.
Visst, Patrik Spångberg var på satir-löpsedel hos MVT:s tecknare Lasse Thyrstedt vilket vi garvade åt när han låg där med sin stretching. Det är svårt att inte ge veteranen uppmärksamhet, särskilt när han i den här serien gungar fram på isen med kroppsfinter och släpp mellan benen. Det lyser spelglädje hos honom. Christopher Sandell är kring omklädningsrummet lite av en lillebror till Spångberg där och försöker lära sig hur en gammal kropp ska hanteras, sedan intar Sandell den andra halvplatsen. På isen är Jonas Enander en gammaldags spelmotor med låg utgångsposition för att sätta andra i bra lägen. Nu gjorde lagkaptenen två mål också.
Ni ser, det äldre gardet kan än och gör sitt för att bidra till IFK:s återuppståndelse efter vårens urdragningskrasch.
Men efter 8-7-segern mot Katrineholm U såg jag ändå nya mer okända ansikten. Adam Andersson Lönn, målvaktstränarens grabb, blev på fredagen hastigt inringd till A-lagsdebut. Det tackade han för genom att iförd tröja nummer 10 peta in en retur till viktiga 7-6 för IFK. Ett av de viktiga målen för segern. Min generation kallar det Busterstory att göra så i debuten.
6-6-målet gjordes av Linus Jensen, en skridskostark back på bara 21 år. Jag jämförde honom tidigt i matchen med Elias Gillgren och det förstärktes nu av att målet kom på hörnkontring, Gillgrens specialitet. Roligt att uppleva och Jensen lät stolt och ödmjuk i intervjun efteråt, precis som en serieledare ska uppträda.
Sedan är blott 20-årige Filip Påhlson någonstans mittemellan det jag beskriver ovan. Inte ny, men inte heller gammal. Rutinerad från elitserien och från Sandviken, men samtidigt fortfarande ung och lovande. Tre mål, bland annat på ett tungt skott i nättaket, var ett fint dagsverke på den fina inomhusisen i Katrineholm där det kändes som att laget trivdes bättre än hemma.
IFK ska inte sväva iväg. Det är fortsatt långt till ett hallbygge och långt tillbaka till de högre serierna. Men IFK ser redan nu ut som ett givet kvallag, även när några spelare saknas, och det kan bygga drömmar och planer kring en framtida återkomst högre upp. Att vinna när mycket trots allt inte stämmer är ett tecken på styrka.
***
Fotboll avslutningsvis: En mix av rutinerat och lovande var det också på klassikern Kristberg cup som jag fick se två dagar i lika klassiska templet Hällaskolan i Borensberg.
I denna värld är Rosa lagets Daniel Leinar fotbollens svar på Patrik Spångberg. 50 år blir han nästa år, Leinar som i många år var Maifs hjälte och målkung. Skickligheten märks än när han på små ytor kan vända bort de yngre spelarna. Jag satt bredvid de unga Adam Larsson och Jonatan Gren på läktaren, som har halva Leinars ålder, och det märktes hur de hyllade honom för det han fortfarande kan.
Det var små marginaler, men Borens IK vann turneringen mycket tack vare målvaktsförvärvet Mate Ambrus. Rena väggen i målet. Även Leinar överlistade han. Målburarna är större utomhus, men min bild är att Boren här kan ha gjort ett kap, om Ambrus får vara skadefri. Av utespelarna noterade jag kvickt spel av Vidar Waerme, 20-åring som tillhör det unga gardet. Han kan också bli nyttig för Boren i trean, om han får vara skadefri.
Jag tror att LSW tar revansch i Boren cup, då med Valon Silka i laget. Även utan Maif i Motala sporthall känns det som att det blir en spännande och prestigefylld turnering.