Det som vad jag förstår har varit känt hos IFK-ledningen en tid, och det som vi alla anat, blev officiellt i veckan. Erik Ivarsson, eller Litzén sedan något år, lämnar ifrån sig lagkaptensbindeln efter fyra säsonger. Rottnesonen flyttar hem till Småland för att bilda familj och starta yrkesliv.
Efter ett sådant besked, jättetrist för alla oss som lever med Motalaidrotten, är det prio att beskriva vad denne nummer 16 betytt för IFK. Han kom sommaren 2016, efter att själv inte platsat i Vetlanda, så gick snacket, och han kom till ett Motalalag som tappat sin målkung Robin Östh och som jag och många med mig trodde skulle få svårt att bli topplag i allsvenskan.
En lite utdömd spelare, som elaka tungor inte sades skulle ha bollen, kom till ett lite utdömt lag där många av nyförvärven kändes osäkra. Men spelaren och laget passade varandra perfekt. Erik Litzén har inte varit den störste liraren på K bygg arena, men han har definitivt varit en av de viktigaste spelarna, och ledarna, för att Motala etablerat sig igen i elitserien. Men sin professionella, ödmjuka och vänliga inställning till hela sin omgivning har Litzén gått i bräschen för ny elitbandy. Han har frontat IFK och stått upp för sitt gäng, om det så varit i en fullsatt Lidköping arena, en regnträning i Motala, eller en morgontidig allmänhetens åkning i Mjölby.
Tillsammans med Fredrik Lönn, som varit lika skicklig lagjobbare i skymundan av de som gjort målen, har Erik Litzén gått i täten för en perfekt inställning. Till ett lag, en klubb, en sport och en stad. En suverän lagkapten har han varit, och vill jag påstå att han var som allra bäst på isen i de viktigaste matcherna. Som mot Gripen hemma i kvalet 2017, mot Kalix hemma i kvalet 2018 och mot Vetlanda i slutspelssegern 2019.
Jag kommer aldrig att glömma Litzéns insats, men ingen är oersättlig och nu gäller det för IFK att hitta en ny ledare i laget. I dagens trupp eller så får man göra en ny kanonvärvning utifrån.
Det är dags nu för IFK:s ledning att göra en ny treårsplan, ett nytt elitryck, som pekar ut vägen mot framtiden. Och det oavsett dagsläget i anläggningsfrågan. Det gäller att inte ställa sig beroende av kommunens hallbeslut, och när det kommer, utan att ställa sig rak i ryggen på egna ben och visa att man tror på bandyn i Motala. För vem ska tro på bandyns framtid om inte IFK:arna själva gör det?