Thomas Augustsson: IFK gav ändå ett positivt besked

Alla lag har dagar när ingenting stämmer. Precis som lag har dagar när precis allting stämmer. 
Och det är väl så man kan beskriva den första halvleken mellan Sirius och IFK. 
Om det var en effekt av tränarbytet i Sirius låter jag vara osagt. Men man skulle väl kunna säga att om så var fallet så var den effekten sällsynt god. 
För de gånger jag sett Sirius genom åren så har de aldrig varit i närheten av att spela så bra bandy som de gjorde under de första 45 minuterna.  Och att det var just den sparkade tränarens son Teemu Määttä som fick göra hattrick gör ju den historien än bättre.
Samtidigt så var det länge sedan jag såg IFK vara så bleka i en halvlek. Framförallt defensivt. 
Samtidigt är det som sagt inte lätt att försvara sig när motståndarna lyckas med i princip allt. Som att till exempel få drömträff på tennis rakt i nättaket. 
Så när Sirius gjorde 8-0 i den 44.e minuten så började jag fundera på om det inte skulle bli en av de mest förödmjukande förluster som IFK åkt på. 
För det hade inte varit så underligt om de gett upp och vikt ned sig. 
Nu väljer de istället att knyta näven. Bita ihop och gå ut och visa att de kan bättre.
Visst Sirius-spelarna slappnade säkerligen av i paus och trodde det var klart. Vem hade inte gjort det?
Men IFK:s inställning att inte ge upp hur hopplöst det än ser ut är det jag tar med mig härifrån Uppsala. 
Det är en inställning jag gillar. Den att det aldrig är slut förrän det har gått 90 minuter och domaren blåst i piapan för sista gången. 
Eller som britterna säger "It aint over until the fat lady sings".