Alla som idrottat, gillar sport eller har ett favoritlag vet det här.
Den värsta typen av förlusten är den när en match avgörs i den absolut sista sekunden. Då är ilskan total.
Samtidigt finns det ingen seger som är sötare än den när man vinner efter ett mål som precis gjorts innan slutsignalen ljudit. Då är lyckoruset som en våg av glädje.
Så att IFK:s tränare Simon Hansson efter matchen säger att det är fruktansvärt förstår jag. Jag känner igen känslan.
Men om man ska vara lite nykter tycker jag inte att IFK behöver gräva ner sig för djupt. Det finns ändå en hel del positivt runt laget just nu, åtminstone på planen.
Laget prestationer har blivit bättre, man släpper in färre mål nu än vad man gjorde i början av säsongen. Linjerna i spelet sitter bättre och man kommer oftare till farliga anfall. Det som är bekymmersamt att man inte riktigt har fått den utdelningen som man vill ha på de farliga anfallen. Och den behöver komma nu för det börjar brinna i knutarna om det ska bli slutspel.
Serien är väldigt jämn. Det skiljer bara tre poäng mellan plats åtta och tretton, om det här ska räcka hela vägen då gäller det att det börjar rassla i nätet bakom motståndarens mål och det illa kvickt.
Jag känner fortfarande lukten av bottenstrid för IFK Motala även om lukten inte är lika stark som den var mot Frillesås. Laget har sju matcher på sig att helt bli av med stanken.
Klarar de det? Jag känner mig skeptisk när lag som Villa, Bollnäs och Västerås väntar.
Men allt kan hända i bandy.