Serien har vänt. IFK Motala är nästjumbo i tabellen med åtta poäng. Sist är Rättvik som bara lyckats ta en poäng.
Jag är inte mycket för att skicka ut krisstämpeln i tid och otid och än är det inte panik även om det börjar brinna i knutarna. Det är ett gäng matcher som återstår men det är klart att jag ser tecken som oroar mig. Annars vore mitt synfel ännu värre än vad det redan är (och det är ganska illa).
Under den här säsongen har IFK gjort ett gäng plattmatcher där lagets prestationer varit för dåliga, det tror jag alla inblandade håller med om.
Mot Frillesås kom ytterligare en. Det som väcker min oro är att man inte lyckats vinna matchen trots att man leder mot ett lag som har det erkänt svårt på sin hemmaplan i Halland. Att tappa en ledning med 3-0 till förlust med 3-4. Det är inte bra, det är något som händer bottenlag oavsett idrott.
Det jag skriver nu är en klyscha. Men det blir inte en klyscha utan att det finns ett visst korn av sanning.
Jag saknar aggressivitet hos IFK Motala. I den andra halvleken förlorade laget närkamperna om bollen, man blev låga i försvaret och ängsliga. Snälla spelare vinner inga matcher.
Halva serien återstår och det luktar bottenstrid, en strid jag tycker lagets spelare är för bra för.
Nu väntar Rättvik den 26:e december, sedan Broberg/Söderhamn den 28:e och därefter Gripen. Det är tre matcher som IFK kan vinna men då behövs två saker: Koll på defensiven och lite jävlar anamma, som en bandylegendar sa i en intervju förra veckan med Sporten, annars ser det mörkt ut.