Det är uppstartsvecka för den gemensamma träning hos IFK-bandyn den här veckan. Vilket innebär att en rad olika tester ska göras.
Men medan lagkamraterna testas i spänst, sprint och bålstyrka sitter Albin Bjerkegren tröningscykeln på innerplan i Vätternrundan arena och trampar.
– Jag har ju inte gjort de där testerna innan så jag har inget att jämföra med. Sen hade det inte gett något att göra dem ändå, säger Bjerkegren med ett snett leende.
Efter två säsonger i Sandviken så är han tillbaka i moderklubben och han tvivlar inte en sekund innan han medger att det är som att komma hem.
– Det är klart att det känns så. Jag har ju växt upp med några av de här killarna. Det är skönt att vara tillbaka. Jag trivdes jäkligt bra sist jag var här och man vet vad man får.
Sen ett knappt år tillbaka så vet han också att man aldrig kan veta hur livet ser ut i morgon. För när Bjerkegren i fjol var mitt upp i försäsongsträngen med Sandviken så drabbades han plötsligt av en njursjukdom.
På kort tid gick han upp nära tio kilo och fick tillbringa en vecka på sjukhus för att läkarna skulle utreda vad som var fel.
Svaret var MCD, vilket står för minimal förändringssjukdom.
– Läkarna vet inte vad det var som orsakat det. Men det är mycket bättre nu än vad det var för sex månader sedan. Proven har ju blivit bättre och bättre. Men man kan åka på ett bakslag det vet man inte. Jag ska träffa en läkare inne i Linköping på torsdag så får vi se vad han säger, säger Bjerkegren.
Samtidigt som vi pratar trampar han vidare och följer samtidigt lagkamraterna när de försöker överträffa sin resultat från när testerna gjordes före sommaren. Att döma av tjoandet så har sommarträningen skötts bra.
Nästa vecka väntar första ispasset och om drygt två månader är det elitseriepremiär.
Om Bjerkegren är med då kan varken han eller någon annan svara på. Men någon press har IFK-tränaren Mattias Sjöholm gjort klart för honom att han inte ska känna.
– Vi har haft riktigt bra snack och det känns bra. De har ju sagt att jag får ta det i min egen takt. Men min målsättning är att ju att vara med när vi går på is, säger han och fortsätter:
– Den här säsongen har man i alla fall fått bygga upp det. I fjol låg jag inlagd en vecka och sen skulle jag ut på isen och köra. Det fungerade ju inte.
Problemet med njurarna, berättar han, gjorde att han kissade ut protein. Protein som kroppen hos en elitidrottare behöver. Nu bröt den istället ner proteinet i de muskler han hade. Så träningen förra vinter menar han inte gett någon utveckling alls. Vilket också märktes när han fick börja träna inför återkomsten i IFK.
– Det är hemskt att inte kunna köra på fullt. Men när jag skulle börja träna för den här säsongen så var jag ivrig och tänkte inte på vad man gått igenom. Så jag var uppe i 203 i puls. Då fick man sig en tankeställare. Kroppen har nog fått mer stryk än vad man förstår. Nu har jag ändå kört på men det har varit lågintensiva pass, säger han.
Hur mycket sätter det sig i skallen?
– Klart att det har varit jobbigt i vissa perioder när man har kunnat köra. Så det har varit mycket tankar i hjärnan. Men jag tror det kan gynna en någonstans i slutändan. Man kanske njuter av det mer då. Man har i alla fall fått en lite annan syn på saker och ting. Man kan tänka att ingenting kan hända en. Men allting kan förändras över en natt.