Första söndagen i mars satt jag hemma och tittade på Vasaloppet. Det kanske är dags för att köra en klassiker igen tänkte jag.
Föga anade jag då att alla de lopp vi tagit så för givna skulle komma att ställas in. Att alla de idrottsevenemang som blivit en tradition att följa inte skulle bli av.
Och i de fall de blev av så skulle de genomföras inför tomma läktare.
Men bara veckan senare så stängdes allt ner och kastades oss alla in i en verklighet som vi som är födda efter 1945 saknar motsvarighet till.
Nu tillhör jag de lyckligt lottade som ändå fått se idrott live. Men det är inte detsamma utan publik. Utan fans som gläds över sitt lags framgång eller besviket skriker ut sin förtvivlan över en förlust.
Ett klassikerlopp är inte detsamma utan de stora deltagarskarorna samlade på en och samma plats.
Att slita och plåga sig framåt sida vid sida med en total främling mot samma mål skapar en gemenskap som få andra saker jag vet.
Så det hade varit lätt att ge upp. Men så är vi människor inte skapade. Vi ger inte upp. Vi anpassar oss och hittar nya vägar för att ta oss framåt. Om inte så hade vi fortfarande suttit där i stenåldergrottan.
Och det är idrottens sätt att hitta nya vägar som jag kommer ta med mig från det här året. För det har skapats tusentals nya tävlingar runt om i världen för att vi ska kunna fortsätta tävla även när ett jäkla virus sätter stopp för de sätt som vi vant oss vid.
Det gick att ta klassikern även detta eländiga år. Vätternrundan fick bli MinVätternrunda.
Nu var mitt val att cykla inne i Vätternrunda arena den i särklass tråkigaste runda jag gjort. Men jag kunde i alla fall göra det.
Men det var inte bara arrangörer av stora motionslopp som hittade nya vägar detta eländiga år.
Motala simsällskap radade upp nya kreativa lösningar för hur de skulle kunna ha i alla fall några tävlingar.
Och när det inte gick att träna tillsammans fysiskt så började Borens IK:s damer träna ihop på zoom.
Det finns många fler exempel på vad idrotten hittat för lösningar för att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet.
En dag, förhoppningsvis inom en snar framtid, kommer det kunna bli som vanligt igen.
Och jösses vad jag kommer glädjas över att återigen få se en fylld läktare. Att få stå och trängas med andra motionärer och få krama om mina kamrater när vi gått i mål.
Gott nytt år!