"Vad fasiken gick jag på det här för. Jag kunde väl lika gärna stannat hemma och sett på ett par repriser av Lyxfällan. Lagt entrépengen på en pizza och en trisslott."
Det är möjligt att en del på av de 587 på läktarplats tänkte det när Broberg gjorde 3–0 efter 24 minuter. För i det läget såg det så mörkt ut. IFK kom ingenstans, skapade ingenting och såg ut att vara helt vilse i snöyran.
Knappt 70 minuter senare så var det garanterat ingen på läktarplats som ångrade att de gett sig iväg på bandy denna kväll.
För det här gott folk lär ha varit en av de galnare bandymatcher som någonsin har spelats på XL Bygg-arena.
Vad vet väl en sportmurvel om sånt kanske ni tänker? Men det är inte jag som påstår det.
Det är IFK-legendaren Gösta Westlings ord direkt efter slutsignal. Och han har sett fler IFK-matcher på den här arenan än vad det föll snöflingor i den första halvleken.
För när de flesta trodde det var avgjort, när ingen av oss utanför laget längre trodde på dem. Då knöt IFK näven, tuggade i sig en näve taggtråd och slet upp sig ur det djupa hål som Broberg grävt.
Pang, smack, bom så gjorde de fyra mål före paus på ett Broberg som förundrat åkte och tittade på varandra och konstaterade att de precis som alla vi andra trodde att de grävt hålet tillräckligt djupt.
Med andan i halsen pustade vi ut i paus och tänkte att värre än så här kan det väl aldrig bli. Mer raggarbandy går det inte att få beskåda på en och samma kväll.
Jo, tjenare. Vi hade ju inte ens sett uppvärmningen. Det skulle komma mera. Mycket mera.
För upplösningen av det här dramat liknade inget annat.
IFK gjorde 5–3 och det kändes lika klart som när Broberg hade 3–0. En timeout och sex minuter senare så stod det 5-5 på tavlan.
Ny hörnkanon av Olle Nordlund och 6–5 till IFK. Nu måste det väl ändå var slut? Men icke. Brobergs Adam Wijk smäller in 6–6 med två minuter kvar att spela.
I början av serien så hade båda lagen möjligen varit nöjda med en poäng i det läget. Men nu är det inte i början av serien.
Nu jagar IFK poängen som ska rädda dem från kvalspel och Broberg jagar poängen som ska ge dem en slutspelsplats.
Då är en poäng värda ungefär lika mycket som de matchlotter jag köpte inför matchen. Inte ett skit, med andra ord.
Så glöm försvarsspelet. Nu kör vi rysk roulette. Fullt ös framåt, kasta hängslen, svångrem och alla säkerhetsbälten som finns.
Och inför 587 vidöppna munnar så vann IFK det slaget. Med sex ynka sekunder kvar så frälste Rasmus Kettunen IFK och fick oss som tittade på att tacka vår lyckliga stjärna för att vi fick titta på.
För en bandymatch likt den här lär det dröja innan vi får bevittna igen.
Och det är omöjligt att inte imponeras av IFK. Ett lag som radat upp hedersamma förluster borde ha det gnagandes långt där bak i skallen när det drar ihop sig. Den där känslan som gör att man lätt blir mer rädd att förlora allt än så sugen på att vinna att man vågar riskera just allt.
Men IFK vågade vinna. Vågade ta chansen att få jubla.
Och fy tusan vad jag unnar dem det.