Det är lättare att vara bra mot bättre lag.
Det är en gammal sanning i lagidrotternas värld och det ligger mycket i den.
För när ingen förväntar sig att man ska vinna så finns där ingen press att man måste prestera. Det är bara att köra på. Går det så går det och går det inte så är det ingen som sågar en ändå.
Det är då det pratas om hedersamma förluster och att det var bra kämpat.
Men att åka ut och möta en motståndare som alla tjatar om att man måste slå. När det tjatas om att det är en ödesmatch som väntar.
"Vinn nu annars är det kört."
Ja, då är det inte lika enkelt att gå ut. Då krävs det ett annat psyke. För då kommer ingen att prata om hedersamma förluster om man förlorar med ett mål eller två.
Nej, då kommer sågen fram.
Och jag ska erkänna att jag var lite orolig att IFK-spelarna skulle påverkas av den pressen när de åkte ut för att ta sig an Tillberga. Att det skulle vara spänt och lite tveksamt.
Men det blev tvärtom. IFK klev ut visade från start att de ville vinna. Möjligen att det blev lite för uppspelt när de efter en halvtimmes spel var i ledningen för första gången den här elitseriesäsongen. Men den kvarten före paus var också den enda period där de svävade iväg lite.
I andra halvlek var de tillbaka i det spel som IFK vill spela. Det tålmodiga, disciplinerade, grovjobbande lagspelet där alla sliter för att göra de andra bättre.
Det de rabblat som ett mantra gång efter gång.
Nu räckte det till seger också i elitserien och jösses vilka sköna signaler det lär skicka in i precis samma del av hjärnan som tvivlet vill slå rot i.
Signaler som säger att de har ett spel som räcker för att vinna i elitserien. Ett spel som dessutom har alla möjligheter att bli allt bättre ju länge in i säsongen de kommer.