När Andreas Talberg Pedersen sprang i mål som tvåa i Broloppet på tiden 35.51 så tittade åtskilliga Motalalöpare frågande på varandra.
"Vem är han?" "Är han från Motala?" mumlades det nere i målområdet.
– Ja, det var väl många som blev lite överraskade, säger Andreas och skrattar när vi träffas.
Och jodå, han bor i Motala. Vi träffas hemma i familjens villa i Hyddmarken och Andreas öppnar i träningskläder.
– Jag har precis varit och kört ett pass på gymmet, förklarar han och visar vägen in i köket. Under tiden som han sätter på kaffevatten och letar fram bullar därtill så börjar han berätta historien om pojken som gränsade till att vara spelnörd.
För det menar den nu 20-årige Andreas att han var fram till sommarlovet mellan sjuan och åttan.
– Innan dess var idrott ett främmande ord för mig. Träning existerade inte. Jag tror inte att jag ägde ett par träningsskor innan dess.
Det var hans syster som släpade med sin bror ut. Hon tyckte väl att det var dags att han rörde lite på sig. Och att han hade anlag för att springa visade sig inte vid första försöket.
– Vi bodde uppe i Nydalen då och vi skulle springa till en bro 500 meter bort. Det var knappt att jag orkade springa dit. Men jag blev biten ganska snabbt. Syrran har dysfunktionell andning och jag har haft något liknande och haft ganska svårt med andningen. Men det blev mycket bättre när jag sprang och det är en av anledningarna till att jag fortsatte. Jag andas aldrig så bra som när jag springer.
Fortsatte gjorde han och man kan nog utan att överdriva säga att han tagit igen de träningstimmar han missade innan det där sommarlovet. Men söka sig till någon klubb har aldrig blivit av. Eller ens varit speciellt aktuellt.
– Jag har inte haft så mycket fokus på tider eller att tävla. Jag tycker mest om att bara komma ut och springa, allra bäst trivs jag när jag får springa i naturen. Det är det jag gillar med löpningen, att det är så enkel och effektiv träning. Jag kan vakna en morgon klockan 06 och känna att nu ska jag ut köra ett långpass. Då är det bara att sticka ut, säger Andreas som springer precis så långt och så fort som han känner för. Han brukar hamna på ungefär tio mil i veckan och tre-fyra styrkepass på gymmet.
– Jag tror att många kör efter ett träningsprogram och lyssnar inte på kroppen om den är sliten. Jag har lärt mig att lyssna på den och kör bara så långt som den orkar och då har jag aldrig haft någon skada. Jag tror att det är många som inte hinner hitta glädjen med att springa innan de blir skadade.
Sen är det ju det där med hur mycket en kropp orkar. Och hur mycket dess ägare vill att den ska orka. I båda de fallen får Andreas sägas vara lite extrem.
I somras sprang han Stockholm ultra maraton över 100 kilometer och i januari så funderar han starkt på att ställa upp Swedish 100 mile challenge. En nätt liten runda på 16 mil med andra ord.
Stolleprov skulle kanske en och annan påstå. Andreas däremot menar att det är en intressant utmaning.
– Jag håller fortfarande på och funderar på om det verkligen är ett klokt val att springa det och det är möjligt att det inte är det. Men jag vill ju testa, jag vill ju flytta fram gränsen och se hur långt jag kan springa. Och varför skulle jag inte kunna springa så långt? Det första hindret som man måste ta sig över är det mentala hindret. Man ska inte sätta upp barriärer för sig själv. Jag brukar alltid kolla på de som springer riktigt långt. När jag skulle springa tio mil så kollade jag på klipp på de som hade sprungit 16 mil. Kunde de springa så långt så skulle väl jag klara att springa tio mil. Jag brukar tänka som så att kan någon springa så långt så fort så går det alltid att göra det någon millisekund bättre, säger Andreas som inte ser några begränsningar på vad som är möjligt att klara av. Eller hur fort man kan springa för den delen. Så hans tid på Broloppet är han övertygad om att han kommer förbättra rejält nästa gång.
– Det var ju det första milloppet jag sprang officiellt och jag hade inte kört speciellt mycket fart inför det. Målet till nästa år är att komma ner till 32 minuter. Det känns rimligt att klara. Kan de bästa i världen springa på 26 minuter så varför skulle inte jag kunna springa på 32?
Han säger det som en självklarhet. Utan det minsta spår av kaxighet. Med samma inställning tar han sig i dag an de tre milen på Lidingöloppet. I Andreas fall får man väl kalla den distansen för medeldistans.
Från spelnörd till löparfreak. Ja, det är inte utan att kompisarnas smeknamn känns passande. Vad var det nu igen, Andreas?
– De har kallat mig Forrest Gump.